Caroline Johansson

Första gången jag blev riktigt kär var vid fjorton års ålder. Jag hade varit kär flera gånger innan det. Fast det var nog bara den där känslan man trodde var kärlek.  Egentligen var det nog bara strävan efter bekräftelse och att få synas. För om man syns då finns man och jag ville finnas.

Men när jag var fjorton år, då kände jag att jag fanns när han fann mig. Det var meningen, jag såg allt som hade hänt tidigare som tecken och jag tänkte alltid ”Om inte det hade hänt så skulle jag aldrig…”. Det var inte längre ”Tänk om”, det var bara ödet. Det var väl som vilket annat förhållande som helst; stormigt, dramatiskt, romantisk och fantastiskt. Jag tror att mitt i förhållandet så tog det egentligen slut mellan oss. Jag började känna avsky, avsmak, jag fantiserade om mitt liv utan honom. Jag började tänka: ”Tänk om”. Vi hamnade i en fas där vi sa elaka saker och där vi gjorde slut stup i kvarten. En dag fick jag bara nog. Det var ingen stor anledning alls, men det var en anledning för mig att bryta mig loss. Jag såg nog inte då hur fast jag var, hur besatt jag var, hur beroende jag hade blivit. Jag kunde inte se att jag inte längre var jag, utan att jag bara var hans. Det fanns inte längre min, det fanns bara vår.

Han fortsatte att hålla mig i sitt grepp och jag lät det vara så. Jag lät mig hållas.  När han sedan en dag lämnade mig för någon annan, fastän han några dagar innan sagt de tre små orden som kan få en hel värld att stanna upp, så gjorde det först förbannat ont. Hela jag gick sönder. Man brukar säga så, att man går sönder i tusen bitar. Det låter helt orealistiskt, men det är så. Man går i tusen bitar och det känns som att ens hjärta fryser till is. Kroppen reagerar så. Det gör ont. När det sedan hade gått några dagar så övergick smärtan till ilska och hat. Jag hatade honom, jag hatade henne, jag hatade att hon sov bredvid honom. Jag hatade att jag någonsin sovit bredvid honom. Jag skrattade åt honom för jag visste att hon aldrig skulle vara jag.  Jag sa till mig själv varje dag: ”Han ska inte få ta en enda sekund till av min tid”.

Visst, jag medger att jag inte blev stålkvinnan på en dag och plockade upp alla bitar som behövdes för att smärtan skulle gå över. Han svek mig och sådant gör ont. Vissa stunder gick jag sönder lite grann, men för det mesta bet jag ihop.

Till slut när jag insåg vad som hände, när jag stod utanför förhållandet som höll på dra ner mig så långt ner man kan komma så kunde jag se mig själv igen för första gången på två och ett halvt år, och för första gången så fanns jag igen.

Man behöver inte någon annan för att komplettera sig själv för det kan ändå bara du göra. Det finns ingen förutom du som kan bekräfta om du finns eller inte. Det finns ingen som kan döma dig lika bra som du själv. Antingen väljer du att låta andra hålla ett grepp om dig eller så bryter du dig loss och greppar tag i dig själv. Låt aldrig en annan person ta ansvaret för hur du ska se på dig själv eller hur du skall vara. Det är ett tjat om detta hela tiden, men det är så sant.

”Du måste lära dig att älska dig själv innan du kan älska andra”

För ingen kan älska dig lika bra som du kan. Så bryt dig loss från osunda förhållanden, bryt dig loss från dem som du vet inte är bra för dig. Våga stå ensam och våga säga till dig själv att du är värd bättre. Du syns bara om du tillåter dig själv att finnas. Älska dig själv som du vill att andra ska älska dig och kom ihåg att du finns hela tiden även om han som du vill ska se dig inte gör det.

When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

Gick omkring i ditt kvarter tills det blev för kallt
tänkte ut en dialog mellan oss och allt
lampan släcktes i din hall och jag gick hem igen
för
har inte glömt vad du
har inte glömt vad du gjort
vad du gjort