Let me be your one and only.
Vi kan väl säga att jag fortarande inte kan svara på hur man vet när man är kär, utan att jag snarare är mer säker på att det är väldigt personligt hur man vet. När jag är med honom vet jag, när jag hör hans röst vet jag när jag tänker på honom så vet jag. Det är enkelt och så himla komplicerat på samma gång, enkelt för det bara känns och komplicerat för ni skulle aldrig kunna förstå hur mycket jag än förklarade, men jag vet och det är det enda som räknas. Det ska inte vara svårt att veta om man är kär, det ska vara enkelt det är det enda jag vet.
Han gör det enkelt att veta, han får mig att må så fantastiskt bra och han får mig att faktiskt digga varje liten del av mig själv på ett sätt som ingen annan tidigare har fått mig att göra.
Folk har nog sitt att säga om det här, och varsågod prata på ni, jag vill inte veta vad ni säger om oss för ni vet ingenting. Jag vet vad jag känner och jag vet vad jag vill. Jag vill vara med honom.
Det ska vara enkelt när det kommer till kärlek, och det här är så enkelt som så att jag är upp över öronen förälskad i honom och hur mycket ni än ber mig sakta ner så går det bara snabbare. När det känns såhär så behövs det inga förklaringar eller månader av att lära känna varandra eller det där "lugna" som folk tycker att man ska ta. Det här är så självklart för mig så jag behöver inte mer tid för att veta vad jag känner. Jag är kär i en helt fantastisk man som gör mig så förbaskat lycklig att vara på denna jord och som gör mig knäsvag.
Det här är kärlek och när den dyker upp i ens liv så vet man bara.
Jag vet.
Ditt namn får mina läppar att le
Jag kan inte sluta faschineras av kärlek, hur det funkar och hur coolt det är när någon som varit så trasig pågrund förlorad kärlek istället är så lycklig över nyvunnen kärlek, att man vågar prova igen efter att ha förlorat.
Jag har en vän som inte vågar bli kär för den är rädd för att bli sårad, jag kan verkligen förstå det. Att undvika känslor för det gör så ont när känslorna förändras, men samtidigt blir jag så ledsen över att den känner så, för hur ont det än gör att göra slut så finns det inget vackrare på jorden än när två hjärtan finner varandra. Man kan inte sluta våga bara för att chansen finns att man kommer bli sårad, då skulle man ju inte våga någonting. Om du bränner dig när du öppnar ugnen så kan du ju inte sluta laga mat bara för det gör ont. Samma är det med kärlek, du har älskat, varit otroligt kär, gett hela dig själv till någon och så förlorar du det, du bränner dig.Nu gör hjärtesorg mycket ondare än att bränna sig på ugnen, men det handlar ändå om att våga försöka igen. Att ha hopp om att det där ute finns någon som kan älska varje liten centimeter av en och som kanske inte kommer att bränna en.
What doesn't kill you makes you stronger är så himla bra ordspråk, för det är så himla sant! även om det gör otroligt ont att bli sårad eller att såra någon så lär man sig så himla mycket, dels om sig själv och vad man vill fåe ut av en relation, men man lär sig också att hur jävla ont det faktiskt må göra och att man många gånger tror att man kommer dö av sorg så överlever man och när man tillslut känner att man faktiskt kommer överleva detta så känner man sig otrolig. Och även fast man skall vara självständig så tycker jag att man ska våga att falla för den där personen och förlita sig på att hur det än går och även om man bränner sig så kommer man att överleva.
Hur vet man att man är kär?
”Hur vet man att man är kär?”
Igår pratade jag med en vän länge i telefon, så frågar hon plötlisgt.
”Hur vet man att man är kär i någon?”
Det finns nog tusen olika svar på det, jag tror att kärlek är så himla personlig och så svår att svara på. Jag kunde inte svara något bra för jag vet verkligen inte svaret på den frågan själv, men jag svarade ”Jag tror att man känner det”. Men hur vet man egentligen?
Är det när man spenderat så pass mycket tid med en person så man blivit så pass van vid deras sällskap så man ser det som kärlek att ha dem nära? Är det kärlek när du inte längre kan leva utan personen, och om det är så varför kämpar vi så hårt med att vara självständiga när vi är singlar om vi ändå skall gå tillbaka till att vara så beroende av någon igen? Inte konstigt att vi kraschar totalt när vi blir dumpade eller att vi blankt förnekar att vi inte längre känner något i vår relation om vi är så beroende av någon annan. Och hur kommer det sig att man kan känna sig så kär i en person, en sådan connection till en annan när det ibland är så att den andra inte känner så tillbaka? Är det så att män är från Mars och har en hel annan syn på vad kärlek är än vad vi kvinnor har och är det möjligt att hitta någon som ser på kärlek på samma sätt som en själv?
Den största frågan jag ställer mig är när man faktiskt har listat ut att man är kär i någon och helt plötsligt så är man inte kär längre, var har kärleken tagit vägen då? Är det universums svarta hål som bara sugit till sig allt? Vissa säger att kärlek är något man måste jobba med för att hålla glöden vid liv medan andra säger att om man är kär så är man bara det och då är det enkelt, jag tycker att båda alternativen låter alldeles för komplicerade för att man skall kunna få svar.
Det här med att det bara finns en för oss tycker jag förövrigt bara är skit snack, för jag har kanske bara levt 22 år men jag vet att det finns fler än 1 för oss men att de finns för oss olika perioder i våra liv. Den personen som var "rätt" för mig när jag var 14 skulle aldrig vara rätt för mig nu när jag är 22, men jag vill inte heller säga att han aldrig var rätt för mig för just där och då var han ju faktiskt det.
Jag vet fan inte vad jag ska svara på hur man vet att man är kär, jag vet inte. Kanske är det som jag sa, att man bara känner det. Jag tänker i alla fall inte sluta tro att jag har åtminstone en till kärlek kvar att möta i mitt liv, var, när och hur återstår att se. Jag återkommer också då med svar på hur man vet.
Hur man tillåter sig själv att växa då man helst vill falla.
Vi vet egentligen vad som är bra och dåligt för oss, vi vet vad vi vill ha ut av en relation och vad som är ett big no no. Ändå så har vi alla varit där någon gång, fast i något som är så jävla fel för oss och som gör att vi inte ens kan se oss själv i spegeln utan spyr av synen av ens ansikte. Så har jag haft det, jag har till och med varit fast i något som förändrade hela mig. Jag tror inte att människor är mörka från grunden, men jag är nu helt övertygad om att händelser vi är med och lever i formar oss. Jag har aldrig känt mig så ful eller dålig eller förbannad på världen som i min förra relation. Den relation som jag skröt om för världen, den som skulle vara föralltid. Jag blir så himla ledsen när jag tänker på att jag tillät mig själv att krascha så totalt. Jag kunde säga till han, mannen i mitt liv, hur dåligt jag mådde utan att jag ens visste varför. Jag var blind, helt totalt blind för det som skedde rakt framför ögonen på mig, jag kunde inte se hur olycklig jag blivit för det enda jag ville vara var ju att vara lycklig med honom.
Idag när jag tittar mig själv i spegeln så gillar jag det jag ser, och ne jag är inte perfekt, jag har skavanker och jag är inte felfri, men jag gillar mig själv och jag tål mig själv igen. Jag gillar att vara i mitt egna sällskap, jag är hellre ensam med mig själv än med människor som gör mig så olycklig, människor som jag tillåter att vara i mitt liv och som förändrar mig. Men nu är det slut med det. Mitt i all sorg över att förlora sin stora kärlek, den som var så självklar så känner jag hopp och lycka, jag ser en framtid där jag inte behöver vara bitter eller negativ, där ingen behöver definera mig, ingen kan tala om för mig vad jag är och inte är utan det är bara jag som styr det.
Världen, som varit en mörk plats i mina ögon så länge har plötsligt blivit vacker, små saker som frost på fönstren , eller en lövhög fylld med vackra färger räcker för att min dag ska kännas meningsfull och fin,
vännerna som jag har runt omkring mig, dem är oslagbara och valda med omsorg. De behandlar mig med respekt och de älskar mig och alla mina skavanker.
Idag gjorde jag något som gick mig att växa säkert 1000 meter, jag gick utanför min bekvämlighetszon och det var så jävla läskigt och spännande på samma gång. Men hur läskig det än var så växte jag, jag kände hur min självkänsla fick sig en boost och hur jag kände " Jag tar mina egna beslut utefter vad jag vill och ingen kan ha en åsikt om det"
Det var fantastiskt.
