Caroline Johansson

Vi kan gå runt i cirkar i flera veckor, månader och kanske till och med år.

Det går inte riktigt att komma vidare, man är som fastlimmad med sina känslor och även om man låter sina läppar kyssa andras så är det aldrig samma sak som med honom. 

Det är som att äta pizza utan ost, det är ätbart men inte direkt gott. 

 

Jag tror att det är som Leif GW Persson sa i TV, man slutar aldrig sörja. Det är sår som blir till ärr och ibland så är man och pillar på de där ärren så det tillslut blir blodiga sår igen. Jag tror att det kan vara så, man går vidare till andra och inbillar sig att man har gått vidare, men ändå så är man där och pillar på ärren fast man vet att man inte får och så är det snart sår igen som svider och värker.

 

Det måste vara svårt att vara så fast med någon, att inte tillåta sig själv att förlåta sig själv och våga gå vidare. Jag vet inte varför man gör det så svårt för sig själv, jag tror på ödet och om det är meningen att man ska vara tillsammans så bör man väl vara det? Isåfall skulle det väl ha fungerat? Varför kan man inte bara tänka så och sedan släppa det? 

 

Jag menar inte att man måste släppa det helt och radera allt som har och göra med relationen. Jag är inte ute efter någon av och på knapp, bara ute efter en stoppknapp. En stoppknapp som ändå tillåter minnen att finnas kvar, som tillåter en att le litegrann när låtar som påminner om varandra spelas. Jag har aldrig trott på hela kaxiga sagan där man bara tänker " fuck him" och går vidare utan att aldrig mer slösa en enda tanke på personen. 

 

Jag tror inte att sådant fungerar, det är naivt att ens inbilla sig sådant. Jag är åtminstone inte en sådan person, jag har känslor och jag blir sårad. För mig gör det ont och för mig så blir det ärr. Jag tycker att det är okej att personer får komma in i ens liv röra om och sedan försvinna men ändå lämna spår efter sig. Jag tror inte på att radera. Jag tror på att man lär sig och jag tror inte att det är av sina misstag, det är ju bara väldigt sjukt att man kallar personer för misstag! 

 

Hur kan man ens göra det egentligen? Jag säger inte att jag är guds bästa barn för nog har jag yttrat orden om att han bara var ett misstag! men ärligt talat, det är människor vi pratar om, människor som vi delat både kärlek och sorg med, hur kan det vara ett misstag? Det kanske inte är det vi är mest stolta över, men det är ju fortfarande en del av vårt liv, vår historia, vårt bagage. 

 

Och ja, det är okej att känna hur jävla länge man vill! men försök, snälla försök att vara snälla mot era hjärtan. Det var kanske erat fel att det gick åt helvette, men någon gång måste man släppa det, förlåta sig själv! lära sig av sina upplevelser och inse och acceptera att man älskade, var älskad och antingen sårade eller blev sårad, men det är okej! det är okej att du inte kände som jag och det är okej att jag inte kände som du, för vi delade något så fint och jag vill inte behöva klösa på mina ärr så det blir sår igen. Jag vill att det ska vara ärr, och jag vill kunna stryka min hand försiktigt över dem och blunda och se alla vackra stunder vi delade, alla de gånger jag var lycklig med dig och tillåta mig själv att glädja mig åt den kärleken som brunnit ut. 

 

Så lyssna på låtarna som påminner om honom eller henne, gråt om det behövs, skrik om det så behövs. Men sluta klandra er själva, det var inte erat fel, det är inte erat fel längre. Det är okej och du behöver inte plåga dig själv längre med att klösa på ärr, jag förlåter dig och jag förlåter mig. 

 

Det är okej.