Caroline Johansson

Jag försöker lista ut ett begrepp, hur allting blir när ett förhållande tar slut. Ibland känns det bara som att den som tappat sina känslor och gör slut aldrig känt någonting alls. Det känns som att hela relationen bara varit en lögn, som att den man älskar egentligen bara ljög om allt. Plötsligt måste man ta kontroll över sina känslor och kämpa sig över någonslags linje som bekräftar att man har gått vidare. Man ska vara så stark och folk säger att man förtjänar bättre och klarar det och att man skall gå vidare. Gå vidare från vad? sina känslor? ska man bara ta sitt pick och pack och vinka hejdå till den där smärtan i hjärtat som bekräftar hur mycket kärlek och längtan man har efter den man älskar? ska man vara stark, räta på ryggen och helt plötsligt inte känna något? 

 

Jag tror inte på det där, att känslor bara kan försvinna om man bara knäpper med fingrarna.

Jag tror inte att man kan ignorera den skärande känslan i magen man känner när man ser den som brukade kalla mig för "sin". Jag tror på bearbeting, det gör jag. Att tiden läker alla sår, men inte på en dag och inte bara om jag låtsas vara stark. Jag tror på att acceptera, att tillåta sig själv att vara ledsen, känna att det är okej att fortsätta vara kär, att fortsätta känna, att låta det kännas, låta det göra ont. Jag kan inte bara radera det som har varit och det som fortfarande känns, jag kan inte bara vara kaxig och "veta att jag kan få bättre" för vad fan kan vara bättre än att älska någon så det känns från topp till tå? Det går inte för mig att bara vara självständig och värsta Carrie i sex and the city som bara går vidare rakt av till en ny snygg man. Jag går hellre sönder, jag gråter hellre så mycket så det känns som att jag ska rinna ut till en pöl på golvet. För mig gör det ondare att låtsas som att jag mår bra, som att jag är på topp och har världen i mina händer och att det nu bara är att välja och vraka mellan alla stiliga singlar där ute. Det funkar inte så för mig. 

 

Det är värt det, det är det. Det är värt att bli så jävla kär i någon och ge ens hjärta till någon som får all makt att förstöra det. För visst, det kanske händer eller så gör det inte det. Men att vara rädd och bygga upp en mur som ingen kan ta sig förbi, det är värre för mig. Att inte tillåta mig själv att vara sårbar, att inte lita på någon, att inte ge lite mer av mig själv, det är värre. Jag har träffat så många killar som valde att behandla mig dåligt, killar som gav 30 när jag behövde 100, som tog mer än de gav, som hade murar som jag aldrig kunde riva. Jag är bara 20 år men jag vet hur det är att krypa ihop i sängen med gråt som får en att tappa andan, men jag sitter nu i en lägenhet med han och jag är medveten om att varje dag räknas med denna fina kärlek, för en dag kanske vi tappar varandra längst vägen, men tills dess så älskar jag med hela mitt hjärta. Jag tillåter mig själv att känna allt jag vill känna med honom och om det en dag kommer övergå till smärta och sorg så får det vara så. 

För trots att det kan göra ont i slutändan att älska så är det så himla fint när det är bra.

Och den där kärleken man känner, den försvinner inte, den byts bara ut mot något annat, jag tror att människor lämnar spår efter sig, och de spåren ger en lärdom och mognad. Så tänk inte att ni vill glömma när ni har hjärtesorg, tänk att ni vill känna och lära för det är så mycket bättre och man växer enormt i sig själv och i relationer till andra.

Låt det göra ont, men låt det även vara underbart när det faktiskt är det!