Caroline Johansson

Nu stirrar jag bara rakt framför mig, stundvis vänder jag ansiktet ut mot den ustikt som snart kommer bestå av skog.
Kommer bli ännu mer isolerad och ensam. inte mig emot någonstans!
Sov i några timmar, jag är helt jävla död. Min hals är sämst också!! vill kunna prata..
Nej ikväll blir det inte många fler vakna timmar, ska trycka i mig någon sorts mat och lägga mig tillbaks i denna säng igen. Fick sms av fin mamma att min skrivbord är på väg på turne med dem till Stockholm!
På Måndag får jag nog  se det lilla miraklet! underbart, det är perfekt. Det är liten och rymligt.

Jag längtar så mycket att komma ifrån det här rummet. Få börja om en gång för alla.
Ingen att bygga minnen med, ingen som kommer dyka upp i mitt minne när jag går på den där vägen, eller sitter på den platsen. Bara jag och mina minnen, inte våra, inte hans, mina.

Jag tänkte på en sak i dag, när jag bara satt.
Minnen suddas ut tillslut, de gör det.
Ni vet när man suddar ett hårt blyertssträck, och man får bort det mesta men det blir ändå spår kvar
. Många av mina minnen från förrc har börjat suddas bort.
De finns där, men de är inte lika tydliga som förut, jag kan inte känna som jag gjorde då längre, jag kan inte minnas hur det kändes, kan inte relatera till de
Man går vidare, vare sig man vill eller inte. Hjärnan orkar inte ha kvar allt som hände förut. Det går väll inte.
Såklart så kommer de aldrig försvinna helt, och om någon påminner mig om ett minne då är det
klart att jag kan se det tydligt. Men för det mesta så är det bara utsuddade blyertssträck kvar.

Åh, jag vill gå ut! vill ta en promenad med kameran och fota.
vill sitta och lyssna på naturen.
Vill inte sitta inne och ha så ont i halsen... usch ba.
Känner hur deprimerad jag blir av att inte göra något..

Hoppas ni får en bättre kväll!!