Ensam är stark
Jag har tänkt,
hur många är det egentligen som lägger sig ensam om natten, stirrar upp i taket och hatar ensamheten?
Hatar man sig själv och beskyller man sig själv för att man är ensam?
eller funderar man bara på hur fan den där tjejen på stan kan ha någon men inte jag?
Det kanske är så att man vill ha det man inte har och när man har det så vill man inte ha det längre.
Jag kan tala med egna erfarenheter, man uppskattar inte alltid det man har.
Jag säger inte att man aldrig tänker " fan va bra jag har det nu, fan va jag älskar det här, fan va glad jag är att han/hon är min" för så är det nog.
Jag tycker bara att det är värt att uppskatta det mer.
Och den där ensamheten som det är många som känner, den är så jävla värd att uppskatta.
Visst, det är fint att somna med någon på kvällen. Någon som håller om en tills man somnar.
Det är fint att ha någon som finns där när man vaknar och allt det där.
Men det är fint att vakna själv också och det är ju bara så himla tråkigt att alla inte bara kan känna så ibland.
Vi människor är flockdjur, vi är inte skapade för att leva själv, även fast vissa väljer det.
Det tycker jag dock också är så tråkigt. Man behöver ju andra, annars blir man galen.
Man måste ha sina vänner som man kan skratta med och gråta med och berätta saker för.
men ibland behöver man också bara vara själv.
Man måste klara sig själv, inte alltid förlita sig på andra. Man måste förlita sig på sig själv.
Man måste kunna diskutera saker med sig själv och komma fram till slutsatser utan andras hjälp.
och det är så jävla underbart att somna själv.
Man kan ligga exakt hur man vill i sängen, breda ut sig och verkligen skita i allt.
Man kan vara äcklig om man vill, man kan snarka om man vill, man kan kliva upp när man vill på helgerna.
Visst är det skit fint att ha någon man älskar som älskar en precis lika mycket tillbaka.
Jag tycker bara att man ska gå in i sig själv när man väl är ensam och uppskatta det.
Man ska uppskatta sig själv och sin ensamhet. Inte hata den.
Inte titta på de som har funnit varandra för de har också varit själv och snart kanske dee blir det igen.
Förhållanden kan gå sönder, jag är dock en optimist när det kommer till Kärlek. Jag vill tro att förhållanden inte tar slut utan att när man hittat kärleken så ska den hålla. Visst gör den inte alltid det, men då var det väll bara inte meningen.
kanske är det tankarna som " kommer jag alltid somna ensam? vem ska älska mig? och vem ska jag älska efter att jag älskat honom/henne? Kan jag älska någon igen?" kanske är det dem som dyker upp när man ligger ensam på kvällarna och känner hur ensamheten bygger en tomhet inom en.
Ett krossat hjärta är kanske en förklaring till varför vi inte kan uppskatta att somna ensam.
Jag brukar tänka " om det inte gör ont att han/hon lämnade mig, så var det inte värt det" Det gör ont att bli ensam, men om man vänder på det och istället tänker att det gör ondare att vara med någon bara för att vara med någon. Varför inte uppskatta situationen man är i istället och bara vänta tills en person man verkligen vill vara med dyker upp?
och egentligen är man ju inte speciellt ensam så länge som man har vänner runt omkring sig.
Ensam är stark är ett begrepp vi använder för att vi ska tro på det, hur mycket bullshit det än ligger bakom det så är det ändå meningen att vi ska tro på det när vi känner oss som mest ensam.
Jag älskar att somna ensam, jag älskar att vakna ensam
Inte för att jag valt att vara ensam, eller vill vara det
Men det är så och jag uppskattar hellre läget än kämpar emot det.
Ni alla som somnar utan den där speciella personen på kvällen, fyfan va grymma ni är!
och om ni istället slutar titta er omkring vad andra har och börja se vad ni har så kommer allt vara mycket lättare
och när ni väl hittar den där speciella personen så kommer alla långa ensamma nätter vara så värda.
hur många är det egentligen som lägger sig ensam om natten, stirrar upp i taket och hatar ensamheten?
Hatar man sig själv och beskyller man sig själv för att man är ensam?
eller funderar man bara på hur fan den där tjejen på stan kan ha någon men inte jag?
Det kanske är så att man vill ha det man inte har och när man har det så vill man inte ha det längre.
Jag kan tala med egna erfarenheter, man uppskattar inte alltid det man har.
Jag säger inte att man aldrig tänker " fan va bra jag har det nu, fan va jag älskar det här, fan va glad jag är att han/hon är min" för så är det nog.
Jag tycker bara att det är värt att uppskatta det mer.
Och den där ensamheten som det är många som känner, den är så jävla värd att uppskatta.
Visst, det är fint att somna med någon på kvällen. Någon som håller om en tills man somnar.
Det är fint att ha någon som finns där när man vaknar och allt det där.
Men det är fint att vakna själv också och det är ju bara så himla tråkigt att alla inte bara kan känna så ibland.
Vi människor är flockdjur, vi är inte skapade för att leva själv, även fast vissa väljer det.
Det tycker jag dock också är så tråkigt. Man behöver ju andra, annars blir man galen.
Man måste ha sina vänner som man kan skratta med och gråta med och berätta saker för.
men ibland behöver man också bara vara själv.
Man måste klara sig själv, inte alltid förlita sig på andra. Man måste förlita sig på sig själv.
Man måste kunna diskutera saker med sig själv och komma fram till slutsatser utan andras hjälp.
och det är så jävla underbart att somna själv.
Man kan ligga exakt hur man vill i sängen, breda ut sig och verkligen skita i allt.
Man kan vara äcklig om man vill, man kan snarka om man vill, man kan kliva upp när man vill på helgerna.
Visst är det skit fint att ha någon man älskar som älskar en precis lika mycket tillbaka.
Jag tycker bara att man ska gå in i sig själv när man väl är ensam och uppskatta det.
Man ska uppskatta sig själv och sin ensamhet. Inte hata den.
Inte titta på de som har funnit varandra för de har också varit själv och snart kanske dee blir det igen.
Förhållanden kan gå sönder, jag är dock en optimist när det kommer till Kärlek. Jag vill tro att förhållanden inte tar slut utan att när man hittat kärleken så ska den hålla. Visst gör den inte alltid det, men då var det väll bara inte meningen.
kanske är det tankarna som " kommer jag alltid somna ensam? vem ska älska mig? och vem ska jag älska efter att jag älskat honom/henne? Kan jag älska någon igen?" kanske är det dem som dyker upp när man ligger ensam på kvällarna och känner hur ensamheten bygger en tomhet inom en.
Ett krossat hjärta är kanske en förklaring till varför vi inte kan uppskatta att somna ensam.
Jag brukar tänka " om det inte gör ont att han/hon lämnade mig, så var det inte värt det" Det gör ont att bli ensam, men om man vänder på det och istället tänker att det gör ondare att vara med någon bara för att vara med någon. Varför inte uppskatta situationen man är i istället och bara vänta tills en person man verkligen vill vara med dyker upp?
och egentligen är man ju inte speciellt ensam så länge som man har vänner runt omkring sig.
Ensam är stark är ett begrepp vi använder för att vi ska tro på det, hur mycket bullshit det än ligger bakom det så är det ändå meningen att vi ska tro på det när vi känner oss som mest ensam.
Jag älskar att somna ensam, jag älskar att vakna ensam
Inte för att jag valt att vara ensam, eller vill vara det
Men det är så och jag uppskattar hellre läget än kämpar emot det.
Ni alla som somnar utan den där speciella personen på kvällen, fyfan va grymma ni är!
och om ni istället slutar titta er omkring vad andra har och börja se vad ni har så kommer allt vara mycket lättare
och när ni väl hittar den där speciella personen så kommer alla långa ensamma nätter vara så värda.
Kommentarer
Trackback
