Caroline Johansson

När jag läser mina egna ord, ord som min hand har skrivit, ord som beskriver hur jag har känt.
Minnen som glömts bort.
känslor jag inte kan känna
så starka så de gjorde nästan ont att känna dem
brände i mitt hjärta
Det syns i orden hur smärtsam den var
En kärlek till en annan person starkare än allt och mer skör än glas
Ett räknande av tiden tillsammans, varje dag, varje månad.
Jag räknade små saker, sådana saker som egentligen inte spelar någon roll
men som gjorde det för mig.

Jag delade allt med någon
Jag litade på någon
Jag släppte in någon i mitt liv
Jag lät någon få chansne att torka mina tårar

När jag läser mina egna ord
ord som har mina känslor bakom sig, ord som handlar om dig och mig.
Ord som beskriver hur jag kände för dig
Dagar som jag trodde skulle vara för evigt
Jag skrev inte om idag eller imorgon, jag skrev om för evigt
jag skrev om dig och mig som att det skulle vara för evigt 
Jag skrev nästan aldrig om rädslan att förlora dig
Jag var inte rädd, jag var så säker, det var så rätt

När jag läser mina egna ord läser jag om två personer
jag inte längre känner
Jag kan inte känna mina ord
Jag kan inte blunda och känna känslan
även fast det är mina känslor, mina ord, min kärlek
Så minns jag inte hur den kändes

Hur kan man älska någon så
starkt och sedan inte känna något alls?
Hur kan saknaden övergå till en tomhet?
Kan man älska någon sådär igen?