Will you love me in the morning?

Hans  andetag i min nacke fick mig att ligga kvar en stund till
jag visste att när jag ställde mig upp så skulle allt vara över
jag skulle klä på mig, gå ut genom dörren och det sista jag skulle se var han och hans perfekta ögon..
åh hans ögon, dem mörk bruna ögonen som nästan ser gröna i solljuset.
De skulle vara det sista jag såg innan dörren stängdes igen.
Jag skulle gå ut i den varma söndagsmorgonen, ja det skulle vara varmt ute men inombords skulle jag vara kall.
Jag vet inte om jag mina steg skulle vara lätta eller tunga. kunde inte riktigt avgöra om jag var lättad eller panikslagen
jag var nog lättad över att jag låg där med hans armar runt mig, de armar som tillhör den mannen jag älskar
men jag var nog panikslagen över att jag visste att jag snart skulle vara tvungen att resa mig upp.
han strök sin hand över min arm och det kändes som att någon sköt nålar genom min ryggrad.
Jag bad till gud att han inte skulle göra en enda rörelse till
- Klockan är rätt mycket du kanske.. du kanske ska gå? hans röst lät skakig men ändå säker på sin sak.
- ja... jo.. jag kanske ska gå.. snart, jag försökte säga det med en ton som fick honom att förstå att jag aldrig ville gå
inte nu och inte sedan heller
Hans arm gled iväg från min kropp och det blev kallt på platsen där den legat.
sängen gungade till och jag förstod att han hade lämnat den.
jag låg kvar en stund, kanske hoppades jag att han skulle lägga sig intill mig igen. Kanske väntade jag på att han skulle säga att allt skulle bli bra igen.
Men han bara stod vid sängens slut och väntade,
väntade på att jag skulle sätta mig upp och dra på mig mina kläder, väntade på tårarna som skulle visa honom hur trasigt mitt hjärta var, väntade på alla mina ord om hur fel det här var och att jag älskade honom, han väntade på att jag skulle be honom, väntade på att jag skulle lämna hans lilla lägenhet, väntade på att jag skulle försvinna ur hans liv. Tillslut satte jag mig upp försiktigt och la benen över sängkanten.
Han satte sig bredvid och strök sin hand mot min kind. Jag vände mitt huvud mot honom och kände hur det hade börjat svida i mina ögon. En liten vattendroppe rullade ner för min kind för att sedan bilda en pöl på mitt lår
Han väntade fortfarande.
Jag ville ljuga, vill säga falska ord för att han skulle ha lika ont som jag hade, för att han också skulle låta droppar rulla nerför kinden, ville att han skulle gå sönder och vara så trasig som jag var. Men allt jag kunde säga var
- Jag vill inte gå.. jag älskar dig.
Han kysste mig hastigt på min panna och svarade
- Jag vet, men jag klarar inte det här.. det går inte.
Jag nickade när jag inte kunde göra annat för att min hals var full av ångest och smärta
jag ställde mig upp i hast och drog klumpigt på mig mina kläder och tog sedan min proppfulla väska som låg på
golvet innan jag rusade ut i hallen. jag drog på mig mina converse men när jag skulle knyta dem föll jag ihop på golvet. jag kröp ihop i fosterställning och kipade efter andan, mina kinder var nu genomblöta. 
Han strök sin hand över mitt hår och hjälpte mig sedan upp. Jag vet nu i efterhand att han egentligen ville falla ner bredvid mig och hålla om mig och torka mina tårar. Han ville säga att allt skulle bli bra igen. Men han hjälpte mig bara upp. Jag höll fast i en byrå ett tag innan jag harklade mig och mötte hans blick igen. Hans ansikte var iskallt
jag önskar att jag hade kunnat läsa av hans blick, men den var bara iskall.
Jag tog min väska och den här gången öppnade jag ytterdörren.
Jag vände mig om en sista gång och han sa tyst, nästan så att jag knappt hörde det
- Förlåt.
Jag vände min blick ut mot trapphuset och stängde dörren bakom mig.
Föreställ er en tom burk som brukade vara full av sylt det var så jag kände mig, som att jag hade blivit uppäten och nu var tom, utan värde. 

jag gick med tunga steg nerför trappan. Sedan gick jag hela den långa vägen hem och tittade aldrig bakåt. Kanske för att jag visste att om jag gjorde det skulle jag bli besviken när han inte skulle vara där, eller så hade något inom mig bestämt sig för att det var dags att se framåt...

En text jag ska bearbeta och använda till pa100


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0