Du hör hemma här.

Tankarna och känslorna kommer ikapp, jag kan inte fly undan dem orkar inte ens försöka. Det gör så ont att tänka att detta liv kommer fortsätta utan dig. Det är så fel, så jävla fel!
Jag blir så jävla ledsen och faller ihop i en massa då tappar jag greppet om verkligheten. Allt stannar upp, tiden står still, det ända som fortsätter röra på sig är smärtan, den finns där hela tiden den gör ont.. för ont. Du gjorde mer under dina år här på jorden, mer än vad vissa människor gör under hela sin livstid, din tid tog slut för fort, alldeles för fort. Jag längtar så jävla mycket tills jag får träffa dig igen, jag måste tro på att jag får göra det för att orka! måste tro att du någonstans vakar över mig och att du finns kvar. Jag kommer ALRDIG acceptera det här, det spelar ingen roll vad folk säger, acceptans är något som aldrig kommer röra mig. Du kanske är borta, men det kommer jag fortfarande aldrig att acceptera, aldrig.

Sen måste jag tänka på hur du hade velat ha det, du hade aldrig velat se mig såhär ledsen.. såhär trasig.. men du vet att jag saknar dig och jag kan inte vara glad nu.. jag kan inte le åt våra minnen. Kan inte. Det enda jag är glad för är att jag fick känna dig, att jag fick ta del av en så fin persons liv och att jag fick känna dig.
Du ÄR en underbar person.<3



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0