.
Efter ett tag så gör det inte lika ont, inte på samma sätt, man har börjat läka, det är som en sårskorpa som inte längre gör ont men det kliar som fan. Först gör det så ont så man tror att man på riktigt kommer dö av sorg, det är helt omöjligt att inte gråta 100 gånger på en dag och så tomheten som äter upp en. Man vill bara att det ska vara på låstas, jag minns så många gånger hur jag var helt bombsäker på att det bara var ett enda stort skämt och att någon skulle hoppa fram med en dold kamera och att allt det här skulle vara över. Man tror att man aldrig ska sluta gråta, att man föralltid kommer ha röda såriga kinder av alla salt och man kommer känna sig ihålig resten av livet. Det spelar ingen roll att till att man vet att andra klarat det och till och med kommit över det. Det känns som en omöjlighet. Jag minns att jag var tvungen att stänga av, jag kunde inte känna allt som gjorde så ont för min kropp kunde inte hantera det helt enkelt, jag kunde inte. Jag var tvungen att stänga av tills kroppen kunde hantera det. Det händer så konstiga saker med en när man faller sönder totalt, och man inser att man inte längre levde för sin egna skull utan för någon annan. Att man växt ihop och tappat sig själv helt och hållet. Jag hade ingen aning om vem jag var om jag inte var med honom. Det var det enda logiska i mitt liv, och att inte längre ha det var det värsta jag någonsin upplevt. Det kändes som att gå igenom en lång och svart tunnel, det var bara mörker.
Men sen övergår det som sagt, det där gigantiska såret läker lite och sen lite mer, och så är det bara en sårskorpa som kliar och som man ibland råkar klia sönder så det blöder lite, men det är inte längre ett lika öppet sår som tar lika lång tid att bli en ny skorpa. Man inser vad som menas med att tiden gör en starkare, för så pass många gånger som det känns som att man helt och hållet ska trasas sönder och ändå tar sig igenom dagen, det om något visar att man inte har så mycket till val än att bli starkare och när sårskorpan läkt så finns det bara ett stort ärr kvar, det gör inte ont längre eller kliar, men det finns där som en påminnelse om hur jävla ont livet kan göra.
