Caroline Johansson

Det är så konstigt hur livet egentligen fungerar.

Hur man kastas mellan famnar och platser, hur en person som man såg upp till kan hamna så långt ner och hur någon man knappt kunde vara utan en dag inte funnits i ens liv på flera år. 

Det måste vara enkelt för de som tror på en gud, som kan lägga allt i någon annans händer. Det är tufft att måste tackla dessa saker och bara ha sig själv som backar upp, för i slutändan är det bara jag som kan ta mig igenom svåra tider och hjärtesorg. Det är fint att man har folk som går bredvid och visar att man ibland kan luta sig på någon man blir trött på sin resa, men det är ändå aldrig deras beslut när man skall gå vidare eller om man kommer orkar ta sig upp när man ramlat ner. Det har hänt så mycket i mitt liv men ändå så himla lite på dessa 21 år. Jag har varit kär 3 gånger i mitt liv, de andra gångerna var bara förälskelser som skulle hjälpa min brist på självkänsla. De har varit små flörtar som kunde ha blivit större men som bara rann ut i sanden och jag ser dem klart och jag kan se på dem på ett hälsosamt sätt.

 

Sedan finns de de 3 kärlekarna, en som var självförstörande, som bröt ner mig på samma sätt som ringen bröt ner Gollum. Jag var bara en skugga av mitt gamla jag, ett slags lik. Jag anpassade mig och ändrade mig för vad som var värre än alla dessa förändringar var att jag skulle behöva vara utan honom, för jag var 14 år och hade ingen aning om vem jag var om jag inte hade honom. Otrohet är aldrig bra, aldrig någonsin, förutom den gången för efter år av hat mot det svek han gjorde så känner jag tacksamhet, för utan den otroheten hade jag aldrig tagit mig ur den där undergången. 

 

Sedan kom han som jag mötte mitt i toppen av min självkänsla stege, jag var lycklig rakt igenom utan några lögner om att allt var bra men att jag egentligen mådde skit, jag mådde bra från topp till tå och det syntes, jag lyste och var hälsosam. Jag var 18 år och hade nyss börjat ett nytt steg i livet, hade precis tagit studenten, levde i en lånelägenhet helt själv och älskade att vara ensam men uppskattade också alla kvällar med vännerna. Försökte igen med en av mina förälskelser för kanske så skulle vi kunna fungera två år senare, men då insåg jag bara att du stod kvar på samma plats som för två år sedan och jag var inte alls samma person. Insåg att jag är så jävla bra så jag behöver ingen som får mitt hjärta att slå dubbelslag. Sedan en varm sommarkväll i Juli så fann vi varandra i den lyckliga fyllan och egentligen så tyckte jag inte alls att jag var redo för någon ny och ville bara skratta och kanske kyssas en stund för att sedan gå hem ensam i soluppgången. Men på något sätt hamnade vi där på trappan intill lägenheten där jag bodde och det hela slutade med efterfest och en hemsk bakfylla. Jag var inte fast än, men en kväll tog vi en promenad tillsammans och efter den kvällen var jag fast. Du rökte, vilket jag egentligen hatar, men det spelade ingen roll för du jag var så fast och inte ens rökning kunde hindra mig från att vara med dig. Jag blev helt besatt av denna kärlek, stirrandes på telefonen och trånade efter att få vara nära dig igen. 

Jag försökte leva ovetande om mina känslor var besvarade, dina kyssar sa ja men ditt beteende sa nej.

Jag var så kär jag så ville att alla skulle veta, ville ställa mig på torget och skrika ditt namn. 

Men så en kall september natt så fick jag svar på det jag fruktat så länge.. du var inte alls lika kär som mig, du var bara förvirrad och upptagen. Jag ville gå, ville bara springa hem, men där låg jag, rasande arg och sviken en hel natt. På morgonen kramade han mig hårt, och sedan gick jag hem.. Det var sista gången jag sov hos honom.

 

Sedan kom du, du som fångade mig mitt i denna hjärtesorg, som jag drogs till som en magnet. Jag ville inte falla, ville inte alls gå vidare från han som fick mitt hjärta att rusa iväg, men det är som det sägs " Man väljer inte vem man faller för" och så var det. Långa nätter och tusen låtar med coldplay spelades, vi satt i din soffa och pratade om livet, om politik och om viktiga saker. Du var för bra för att vara sann, försökte hitta felet med dig, något måste det vara, han måste åtminstone vara lite osäker. Det var du inte, du var perfekt, så perfekt som du måste vara för att jag ska älska dig. Ja jag älskar dig, varje liten centimeter, till och med dina dåliga sidor älskar jag. Jag älskar att sitta i bussen och lyssna på musik och tänka att jag snart är hos dig igen, det får mig att le ända in i själen. 
Du har fixat mig på så många sätt och det finns ingen jag älskat som dig. 

Ibland är jag rädd för att du skall lämna mig för någon bättre eller att jag ska göra något som sårar dig, men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig, talet tre sägs ju vara det bästa. Du var min nummer tre som blev nummer ett. 
Du är så lik mig men ändå så olik, du är min motsatta halva. Min klippa i allt. Ingenting spelar någon roll så länge som jag har dig.

Du är min hjälte.