Caroline Johansson

Efter rockbjörnen i år så kände jag bara, " jag vill se denna karl som funnits med mig i 6 år och haft låtar som skurit sår i min själ och läkt mina sår" igår hände det, igår fick jag se Håkan Hellström.

Det var en av de bästa kvällarna i mitt liv

Världens bästa Håkan och världens bästa låtar!

 

Det är så konstigt hur livet egentligen fungerar.

Hur man kastas mellan famnar och platser, hur en person som man såg upp till kan hamna så långt ner och hur någon man knappt kunde vara utan en dag inte funnits i ens liv på flera år. 

Det måste vara enkelt för de som tror på en gud, som kan lägga allt i någon annans händer. Det är tufft att måste tackla dessa saker och bara ha sig själv som backar upp, för i slutändan är det bara jag som kan ta mig igenom svåra tider och hjärtesorg. Det är fint att man har folk som går bredvid och visar att man ibland kan luta sig på någon man blir trött på sin resa, men det är ändå aldrig deras beslut när man skall gå vidare eller om man kommer orkar ta sig upp när man ramlat ner. Det har hänt så mycket i mitt liv men ändå så himla lite på dessa 21 år. Jag har varit kär 3 gånger i mitt liv, de andra gångerna var bara förälskelser som skulle hjälpa min brist på självkänsla. De har varit små flörtar som kunde ha blivit större men som bara rann ut i sanden och jag ser dem klart och jag kan se på dem på ett hälsosamt sätt.

 

Sedan finns de de 3 kärlekarna, en som var självförstörande, som bröt ner mig på samma sätt som ringen bröt ner Gollum. Jag var bara en skugga av mitt gamla jag, ett slags lik. Jag anpassade mig och ändrade mig för vad som var värre än alla dessa förändringar var att jag skulle behöva vara utan honom, för jag var 14 år och hade ingen aning om vem jag var om jag inte hade honom. Otrohet är aldrig bra, aldrig någonsin, förutom den gången för efter år av hat mot det svek han gjorde så känner jag tacksamhet, för utan den otroheten hade jag aldrig tagit mig ur den där undergången. 

 

Sedan kom han som jag mötte mitt i toppen av min självkänsla stege, jag var lycklig rakt igenom utan några lögner om att allt var bra men att jag egentligen mådde skit, jag mådde bra från topp till tå och det syntes, jag lyste och var hälsosam. Jag var 18 år och hade nyss börjat ett nytt steg i livet, hade precis tagit studenten, levde i en lånelägenhet helt själv och älskade att vara ensam men uppskattade också alla kvällar med vännerna. Försökte igen med en av mina förälskelser för kanske så skulle vi kunna fungera två år senare, men då insåg jag bara att du stod kvar på samma plats som för två år sedan och jag var inte alls samma person. Insåg att jag är så jävla bra så jag behöver ingen som får mitt hjärta att slå dubbelslag. Sedan en varm sommarkväll i Juli så fann vi varandra i den lyckliga fyllan och egentligen så tyckte jag inte alls att jag var redo för någon ny och ville bara skratta och kanske kyssas en stund för att sedan gå hem ensam i soluppgången. Men på något sätt hamnade vi där på trappan intill lägenheten där jag bodde och det hela slutade med efterfest och en hemsk bakfylla. Jag var inte fast än, men en kväll tog vi en promenad tillsammans och efter den kvällen var jag fast. Du rökte, vilket jag egentligen hatar, men det spelade ingen roll för du jag var så fast och inte ens rökning kunde hindra mig från att vara med dig. Jag blev helt besatt av denna kärlek, stirrandes på telefonen och trånade efter att få vara nära dig igen. 

Jag försökte leva ovetande om mina känslor var besvarade, dina kyssar sa ja men ditt beteende sa nej.

Jag var så kär jag så ville att alla skulle veta, ville ställa mig på torget och skrika ditt namn. 

Men så en kall september natt så fick jag svar på det jag fruktat så länge.. du var inte alls lika kär som mig, du var bara förvirrad och upptagen. Jag ville gå, ville bara springa hem, men där låg jag, rasande arg och sviken en hel natt. På morgonen kramade han mig hårt, och sedan gick jag hem.. Det var sista gången jag sov hos honom.

 

Sedan kom du, du som fångade mig mitt i denna hjärtesorg, som jag drogs till som en magnet. Jag ville inte falla, ville inte alls gå vidare från han som fick mitt hjärta att rusa iväg, men det är som det sägs " Man väljer inte vem man faller för" och så var det. Långa nätter och tusen låtar med coldplay spelades, vi satt i din soffa och pratade om livet, om politik och om viktiga saker. Du var för bra för att vara sann, försökte hitta felet med dig, något måste det vara, han måste åtminstone vara lite osäker. Det var du inte, du var perfekt, så perfekt som du måste vara för att jag ska älska dig. Ja jag älskar dig, varje liten centimeter, till och med dina dåliga sidor älskar jag. Jag älskar att sitta i bussen och lyssna på musik och tänka att jag snart är hos dig igen, det får mig att le ända in i själen. 
Du har fixat mig på så många sätt och det finns ingen jag älskat som dig. 

Ibland är jag rädd för att du skall lämna mig för någon bättre eller att jag ska göra något som sårar dig, men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig, talet tre sägs ju vara det bästa. Du var min nummer tre som blev nummer ett. 
Du är så lik mig men ändå så olik, du är min motsatta halva. Min klippa i allt. Ingenting spelar någon roll så länge som jag har dig.

Du är min hjälte. 

 

 

 

Jag ligger ofta och tänker på dig som att du var en del av mitt liv, men tyvärr kände inte jag dig och du hade ingen aning om mig men trots detta så berör du mig mer än många i min närhet.

 

Det gör så ont så jag måste pressa mina händer mot min bröstkorg så smärtan känns mindre, tårarna lämnar sår på mina kinder som jag får sminka över dagen efter, jag svär åt hur jävla orättvist detta är.

 

Dina ord värker i mig, jag hör din röst i huvudet om och om igen. Den har etsat sig fast i mig. Jag försöker lyssna och försöker leva till max för jag tycker ju att detta är så jävla orättvist och då måste ju jag som fortfarande finns här leva varje dag till max och försöka allt som du tycker att man ska medan man lever. 

 

Jag hatar att det finns sjukdomar och olyckor, jag hatar att vi alla måste dö, att jag kanske kommer dö innan alla de jag älskar, att de ska sörja mig och behöva gråta pågrund av det. Jag hatar att jag kommer förlora fler av de jag älskar. Jag vet att man måste möta dessa känslor och bearbeta och komma underfund med dem, men jag får panik, sån panik som gör att det känns som att jag kommer explodera. Jag vill inte dö. Jag vill inte att du ska vara död, jag vill att skulle få ha ett långt och lyckligt liv.

 

Jag kommer aldrig kunna acceptera att alla ska dö, kommer aldrig förstå meningen med det. Det är ju alltid någon som kommer gå sönder pågrund av det. Det där med himlen och gud och allt gör mig bara förbannad, visst kan det vara skönt att tro att de man älskar flaxar omkring i himlen, men nej, jag tror inte på det där. Jag ser bara döden som en ren ondska som lämnar ärr i folk. Som tar ifrån oss en del av oss. Jag ser ingen logik, jag ser bara mörker.

 

Jag kommer fortsätta gråta för dig, och tänka på dig. För du lämnade spår efter dig som gör så jävla ont i mig. Din kärlek till livet smärtar mig, att älska ett liv som man aldrig kommer få genomföra 100 %.

Nej döden, du gör mig så arg och du kommer aldrig få mitt godkännande. Du är ond rakt igenom.