Empty apartment.
Jag är förvirrad, och kanske lite scitzo, men samtidigt så försöker jag bara leva och se allt för vad det är och sluta se allt som liv och död. Jag kanske ångrar mig men då får jag fan ångra mig då, hellre det än att dö med ånger.
.
Efter ett tag så gör det inte lika ont, inte på samma sätt, man har börjat läka, det är som en sårskorpa som inte längre gör ont men det kliar som fan. Först gör det så ont så man tror att man på riktigt kommer dö av sorg, det är helt omöjligt att inte gråta 100 gånger på en dag och så tomheten som äter upp en. Man vill bara att det ska vara på låstas, jag minns så många gånger hur jag var helt bombsäker på att det bara var ett enda stort skämt och att någon skulle hoppa fram med en dold kamera och att allt det här skulle vara över. Man tror att man aldrig ska sluta gråta, att man föralltid kommer ha röda såriga kinder av alla salt och man kommer känna sig ihålig resten av livet. Det spelar ingen roll att till att man vet att andra klarat det och till och med kommit över det. Det känns som en omöjlighet. Jag minns att jag var tvungen att stänga av, jag kunde inte känna allt som gjorde så ont för min kropp kunde inte hantera det helt enkelt, jag kunde inte. Jag var tvungen att stänga av tills kroppen kunde hantera det. Det händer så konstiga saker med en när man faller sönder totalt, och man inser att man inte längre levde för sin egna skull utan för någon annan. Att man växt ihop och tappat sig själv helt och hållet. Jag hade ingen aning om vem jag var om jag inte var med honom. Det var det enda logiska i mitt liv, och att inte längre ha det var det värsta jag någonsin upplevt. Det kändes som att gå igenom en lång och svart tunnel, det var bara mörker.
Men sen övergår det som sagt, det där gigantiska såret läker lite och sen lite mer, och så är det bara en sårskorpa som kliar och som man ibland råkar klia sönder så det blöder lite, men det är inte längre ett lika öppet sår som tar lika lång tid att bli en ny skorpa. Man inser vad som menas med att tiden gör en starkare, för så pass många gånger som det känns som att man helt och hållet ska trasas sönder och ändå tar sig igenom dagen, det om något visar att man inte har så mycket till val än att bli starkare och när sårskorpan läkt så finns det bara ett stort ärr kvar, det gör inte ont längre eller kliar, men det finns där som en påminnelse om hur jävla ont livet kan göra.
Let it go.
Jag tror att det hade varit lättare att hata dig, och jag har all anledning till att göra det. Men jag väljer att inte göra det, jag väljer att förlåta och att inte känna ilska. Det är som sagt var svårare än att hata dig, att hata är lättare än att förlåta och tvingas släppa taget. Men jag gör det, jag förlåter dig.
Detta år
Idag är det den 6 Januari 2015. Det är den sjätte dagen på detta år, i år har jag inga klassiska New year,new me-nyårslöften. Det klassiska skulle vara godislöften hit och tankar om att i år ska jag vara snyggare och snällare och gladare och roligare och smalare framför allt. Detta år handlar inte om det, detta år handlar om att jag inte tänker sätta andras behov före mina egna och jag tänker jobba på att säga ordet " Nej". Jag tänker tänka " Är det här bra för mig? ger det här mig det jag behöver?" och lyssna på mig själv och inte andras önskningar på vad jag skall göra eller vara. Jag tänker inte vara konflikträdd utan stå upp för mig själv och mina åsikter. Jag tänker inte vara rädd för att tycka annorlunda än andra och jag tänker inte anpassa mig efter andras åsikter.
Jag tänker inte hata min kropp i år. Jag tänker inte stå i spegeln och nypa på valkarna eller säga till folk att jag är tjock för att få höra att jag är smal. Jag tänker inte springa på löpbandet tills jag spyr för att jag ska vara smal. Jag tänker inte identifiera mig själv med min kropp, min kropp har ingenting att göra med mig som person. Min kropp skall inte få styra mina val i livet. Jag är så jävla trött på normen av hur man som kvinna och man ska se ut, jag är så jävla trött på att vi dömer folk utefter deras kroppar. Alla kroppar är vackra och personernas värde sitter inte i deras utsida kan vi bara sluta tro det nu? Fokusera på att må bra istället! och fokusera på vad människor säger och gör istället för hur de ser ut.
I år tänker jag:
Klä mig i det jag vill och jag tänker göra saker jag vill göra oavsett om min kropp inte är anpassad till de sakerna.
Göra det jag tycker om att göra.
Stå upp för mig själv
Jag kommer säga nej.
Jag ska vara snäll med mig själv
Jag kommer träna för att må bra
Jag kommer acceptera min kropp
Jag kommer acceptera att jag har brister
Jag ska ha roligt
Jag ska våga
Jag ska vara min egna förebild
Jag ska bara umgås med de som får mig att må bra
Jag ska vara ärlig.
Jag ska njuta av livet
bara en sak.
Jag önskar att jag kunde ge alla er en bra förklaring så ni skulle förstå, ni som tvekar. Ni som tycker att det har gått fort och stör er på det. Jag önskar att jag kunde förklara, jag tror att vissa av er har sett det med egna ögon. Hur han tittar på mig och hur jag tittar på honom, det gör väl det hela mer logiskt antar jag. Jag gick inte ut med tanken på att såra någon i det här och det är väl alltid någon som blir sårad när någon annan är lycklig, men tro aldrig att det här är någon slags hämnd eller bara något som händer för att jag ska slippa känna all smärta som jag känt.
Jag har varit otroligt ledsen och sörjt att saker och ting går sönder, jag har verkligen varit trasig och jag har varit ledsen. Men det här är inget som jag gör för att försöka laga mig själv eller göra processen enklare. Jag har släppt det onda och gått vidare och jag träffade någon på vägen, vilket var helt oplanerat men det hände och jag är ledsen men jag kan inte be om ursäkt för hur jag känner för den här människan. Han gör mig lycklig. Det här är sista gången jag tänker prata om det, om hur detta inte är något som jag ser som något kortvarigt eller som en tröst.
Jag älskar honom.
Och jag kan inte möta era åsikter kring hur fort det gick, det passar kanske inte era normer och det kanske inte passar hur man skall göra när det tar slut med någon. Den där tiden man skall vara ensam kanske inte ska vara lika kort som denna blev, jag ber er inte att förstå men jag ber er att sluta prata bakom min rygg om det och sluta ha förutfattade meningar om det. Det är inte er det handlar om, det är inte er mina val påverkar och därför får ni gärna hålla tyst om eran åsikt.
Jag hoppas ni kan försöka förstå att jag är otroligt kär i en människa som avgudar mig och som jag ser upp till och tycker är helt fantastisk. Jag hoppas att ni en dag kan se det och vara glad för min skull istället. Och ja, det kanske går åt helvete en dag, men då är det mitt problem och hans problem, inte erat problem.
Jag hoppas ni kan roa er med annat än att fundera på varför jag är så fruktansvärt förälskad i denna kille så att jag slipper behöva bli besviken över hur missunnsamma ni är.
Jag hoppas ni kan roa er med annat än att fundera på varför jag är så fruktansvärt förälskad i denna kille så att jag slipper behöva bli besviken över hur missunnsamma ni är.
Jag kommer inte anpassa mig och jag kommer inte vara singel bara för att det passar era åsikter bättre, kommer inte prata om det här en enda gång till och jag ber er att hålla era åsikter om mitt förhållande för er själva, jag vill inte veta och jag kommer inte lyssna. Så släpp det, för det tänker jag göra.
Peace out.
Vikten av att ha vänner.
Det är något helt fantastiskt med att ha vänner i sitt liv. De har valt dig och du har valt dem, de älskar dig villkorslöst och du dem. Det är lätt att ta dem för givet vilket man egentligen inte får göra, men det är också när man verkligen behöver dem som man ser om de verkligen är dina vänner. Jag har gått igenom något väldigt svårt och smärtsamt och då fanns dem där, varenda en och fångade upp mig oavsett vilket håll jag föll åt. De strök mig på ryggen när jag grät så inga ord kunde komma fram och de lyssnade när jag var arg och inte kunde förstå. De kramade mig och stöttade. De dömde aldrig mig. Jag har insett vilka som är mina riktiga vänner under den där jobbiga tiden och ärligt talat så har de alla varit mina riktiga vänner. Jag har sådan respekt för mina vänner, de är starka människor med alla olika, vackra personligheter. Man får aldrig ta det för givet, de har valt att vara din vän och de älskar dig precis som de är.
Idag fick jag höra " Du var väldigt svår och bitter under den där tiden innan allt kraschade, men jag älskade dig då och jag älskar dig nu"
Det är såna vänner man aldrig får släppa taget om, de som funnits där även fast man tagit dem för givet. Även fast man inte förstått att de kan stryka en ur sitt liv om de skulle vilja. De som älskat ens värsta sida och som älskar ens bästa sida. Jag hade aldrig tagit mig dit jag är idag utan er. Vänner är det viktigaste man har. De som älskar en oavsett om man är sitt bästa eller värsta jag. Jag är skyldig er så mycket, utan er hade jag aldrig tagit mig dit jag är nu. Jag hade aldrig mått så bra som jag gör nu. Ni är underbara och jag hoppas att min villkorslösa kärlek till er en dag ska ge tillbaka allt de ni gett mig. Ni är fantastiska och jag är så stolt över att ha er i mitt liv.
Let me be your one and only.
Vi kan väl säga att jag fortarande inte kan svara på hur man vet när man är kär, utan att jag snarare är mer säker på att det är väldigt personligt hur man vet. När jag är med honom vet jag, när jag hör hans röst vet jag när jag tänker på honom så vet jag. Det är enkelt och så himla komplicerat på samma gång, enkelt för det bara känns och komplicerat för ni skulle aldrig kunna förstå hur mycket jag än förklarade, men jag vet och det är det enda som räknas. Det ska inte vara svårt att veta om man är kär, det ska vara enkelt det är det enda jag vet.
Han gör det enkelt att veta, han får mig att må så fantastiskt bra och han får mig att faktiskt digga varje liten del av mig själv på ett sätt som ingen annan tidigare har fått mig att göra.
Folk har nog sitt att säga om det här, och varsågod prata på ni, jag vill inte veta vad ni säger om oss för ni vet ingenting. Jag vet vad jag känner och jag vet vad jag vill. Jag vill vara med honom.
Det ska vara enkelt när det kommer till kärlek, och det här är så enkelt som så att jag är upp över öronen förälskad i honom och hur mycket ni än ber mig sakta ner så går det bara snabbare. När det känns såhär så behövs det inga förklaringar eller månader av att lära känna varandra eller det där "lugna" som folk tycker att man ska ta. Det här är så självklart för mig så jag behöver inte mer tid för att veta vad jag känner. Jag är kär i en helt fantastisk man som gör mig så förbaskat lycklig att vara på denna jord och som gör mig knäsvag.
Det här är kärlek och när den dyker upp i ens liv så vet man bara.
Det här är kärlek och när den dyker upp i ens liv så vet man bara.
Jag vet.
Ditt namn får mina läppar att le
Jag kan inte sluta faschineras av kärlek, hur det funkar och hur coolt det är när någon som varit så trasig pågrund förlorad kärlek istället är så lycklig över nyvunnen kärlek, att man vågar prova igen efter att ha förlorat.
Jag har en vän som inte vågar bli kär för den är rädd för att bli sårad, jag kan verkligen förstå det. Att undvika känslor för det gör så ont när känslorna förändras, men samtidigt blir jag så ledsen över att den känner så, för hur ont det än gör att göra slut så finns det inget vackrare på jorden än när två hjärtan finner varandra. Man kan inte sluta våga bara för att chansen finns att man kommer bli sårad, då skulle man ju inte våga någonting. Om du bränner dig när du öppnar ugnen så kan du ju inte sluta laga mat bara för det gör ont. Samma är det med kärlek, du har älskat, varit otroligt kär, gett hela dig själv till någon och så förlorar du det, du bränner dig.Nu gör hjärtesorg mycket ondare än att bränna sig på ugnen, men det handlar ändå om att våga försöka igen. Att ha hopp om att det där ute finns någon som kan älska varje liten centimeter av en och som kanske inte kommer att bränna en.
Jag har en vän som inte vågar bli kär för den är rädd för att bli sårad, jag kan verkligen förstå det. Att undvika känslor för det gör så ont när känslorna förändras, men samtidigt blir jag så ledsen över att den känner så, för hur ont det än gör att göra slut så finns det inget vackrare på jorden än när två hjärtan finner varandra. Man kan inte sluta våga bara för att chansen finns att man kommer bli sårad, då skulle man ju inte våga någonting. Om du bränner dig när du öppnar ugnen så kan du ju inte sluta laga mat bara för det gör ont. Samma är det med kärlek, du har älskat, varit otroligt kär, gett hela dig själv till någon och så förlorar du det, du bränner dig.Nu gör hjärtesorg mycket ondare än att bränna sig på ugnen, men det handlar ändå om att våga försöka igen. Att ha hopp om att det där ute finns någon som kan älska varje liten centimeter av en och som kanske inte kommer att bränna en.
What doesn't kill you makes you stronger är så himla bra ordspråk, för det är så himla sant! även om det gör otroligt ont att bli sårad eller att såra någon så lär man sig så himla mycket, dels om sig själv och vad man vill fåe ut av en relation, men man lär sig också att hur jävla ont det faktiskt må göra och att man många gånger tror att man kommer dö av sorg så överlever man och när man tillslut känner att man faktiskt kommer överleva detta så känner man sig otrolig. Och även fast man skall vara självständig så tycker jag att man ska våga att falla för den där personen och förlita sig på att hur det än går och även om man bränner sig så kommer man att överleva.
Hur vet man att man är kär?
”Hur vet man att man är kär?”
Igår pratade jag med en vän länge i telefon, så frågar hon plötlisgt.
”Hur vet man att man är kär i någon?”
Det finns nog tusen olika svar på det, jag tror att kärlek är så himla personlig och så svår att svara på. Jag kunde inte svara något bra för jag vet verkligen inte svaret på den frågan själv, men jag svarade ”Jag tror att man känner det”. Men hur vet man egentligen?
Är det när man spenderat så pass mycket tid med en person så man blivit så pass van vid deras sällskap så man ser det som kärlek att ha dem nära? Är det kärlek när du inte längre kan leva utan personen, och om det är så varför kämpar vi så hårt med att vara självständiga när vi är singlar om vi ändå skall gå tillbaka till att vara så beroende av någon igen? Inte konstigt att vi kraschar totalt när vi blir dumpade eller att vi blankt förnekar att vi inte längre känner något i vår relation om vi är så beroende av någon annan. Och hur kommer det sig att man kan känna sig så kär i en person, en sådan connection till en annan när det ibland är så att den andra inte känner så tillbaka? Är det så att män är från Mars och har en hel annan syn på vad kärlek är än vad vi kvinnor har och är det möjligt att hitta någon som ser på kärlek på samma sätt som en själv?
Den största frågan jag ställer mig är när man faktiskt har listat ut att man är kär i någon och helt plötsligt så är man inte kär längre, var har kärleken tagit vägen då? Är det universums svarta hål som bara sugit till sig allt? Vissa säger att kärlek är något man måste jobba med för att hålla glöden vid liv medan andra säger att om man är kär så är man bara det och då är det enkelt, jag tycker att båda alternativen låter alldeles för komplicerade för att man skall kunna få svar.
Det här med att det bara finns en för oss tycker jag förövrigt bara är skit snack, för jag har kanske bara levt 22 år men jag vet att det finns fler än 1 för oss men att de finns för oss olika perioder i våra liv. Den personen som var "rätt" för mig när jag var 14 skulle aldrig vara rätt för mig nu när jag är 22, men jag vill inte heller säga att han aldrig var rätt för mig för just där och då var han ju faktiskt det.
Jag vet fan inte vad jag ska svara på hur man vet att man är kär, jag vet inte. Kanske är det som jag sa, att man bara känner det. Jag tänker i alla fall inte sluta tro att jag har åtminstone en till kärlek kvar att möta i mitt liv, var, när och hur återstår att se. Jag återkommer också då med svar på hur man vet.
Hur man tillåter sig själv att växa då man helst vill falla.
Vi vet egentligen vad som är bra och dåligt för oss, vi vet vad vi vill ha ut av en relation och vad som är ett big no no. Ändå så har vi alla varit där någon gång, fast i något som är så jävla fel för oss och som gör att vi inte ens kan se oss själv i spegeln utan spyr av synen av ens ansikte. Så har jag haft det, jag har till och med varit fast i något som förändrade hela mig. Jag tror inte att människor är mörka från grunden, men jag är nu helt övertygad om att händelser vi är med och lever i formar oss. Jag har aldrig känt mig så ful eller dålig eller förbannad på världen som i min förra relation. Den relation som jag skröt om för världen, den som skulle vara föralltid. Jag blir så himla ledsen när jag tänker på att jag tillät mig själv att krascha så totalt. Jag kunde säga till han, mannen i mitt liv, hur dåligt jag mådde utan att jag ens visste varför. Jag var blind, helt totalt blind för det som skedde rakt framför ögonen på mig, jag kunde inte se hur olycklig jag blivit för det enda jag ville vara var ju att vara lycklig med honom.
Idag när jag tittar mig själv i spegeln så gillar jag det jag ser, och ne jag är inte perfekt, jag har skavanker och jag är inte felfri, men jag gillar mig själv och jag tål mig själv igen. Jag gillar att vara i mitt egna sällskap, jag är hellre ensam med mig själv än med människor som gör mig så olycklig, människor som jag tillåter att vara i mitt liv och som förändrar mig. Men nu är det slut med det. Mitt i all sorg över att förlora sin stora kärlek, den som var så självklar så känner jag hopp och lycka, jag ser en framtid där jag inte behöver vara bitter eller negativ, där ingen behöver definera mig, ingen kan tala om för mig vad jag är och inte är utan det är bara jag som styr det.
Världen, som varit en mörk plats i mina ögon så länge har plötsligt blivit vacker, små saker som frost på fönstren , eller en lövhög fylld med vackra färger räcker för att min dag ska kännas meningsfull och fin,
vännerna som jag har runt omkring mig, dem är oslagbara och valda med omsorg. De behandlar mig med respekt och de älskar mig och alla mina skavanker.
Idag gjorde jag något som gick mig att växa säkert 1000 meter, jag gick utanför min bekvämlighetszon och det var så jävla läskigt och spännande på samma gång. Men hur läskig det än var så växte jag, jag kände hur min självkänsla fick sig en boost och hur jag kände " Jag tar mina egna beslut utefter vad jag vill och ingen kan ha en åsikt om det"
Det var fantastiskt.
sunday.
Jag kan inte låta bli att bli fövånad när jag ser att han gått tillbaka till den som var anledningen till att vi aldrig riktigt kunde bli vi. Hon som var anledning till att han var stängd.
Men samtidigt är jag inte alls förvånad, det känns inte som någon världsnyhet att vi har en tendens att falla tillbaka i gamla spår, och jag förstår. Vi vet ju vad vi haft, vad vi kan förvänta oss av dem, men vi har ingen aning om vad andra kan ge och vi vågar inte riktigt försöka ta reda på det heller för vad är mer skrämmande än att falla pladask för någon som sedan inte alls är som vi förväntat oss, och visst är det ändå ett jävla jobb att släppa in någon ny på livet när folk som nogväl behandlat oss riktigt kasst men som vet ens mörkaste sidor? jotack, jag förstår det. Kanske tycker jag bara att det är en himla tragedi att personer som man vet skulle kunna göra någon annan lycklig istället för att de ramlar tillbaka till de människor som är anledningen till att man är så jävla paj inombords, men nog är det enkelt alltid.
Jag vet ju själv precis hur det är. När han står där med sina jävla ursäkter och löften om att denna gång blir annorlunda. Det är ju lätt att leta fram de där känslorna och damma av dem för att sedan tro att man nu kommer leva lyckliga i alla sina dagar.
Varför kan vi inte bara tro att om vi bara väntar lite längre, hoppas, tror, vågar längta, så kommer vi tillslut hitta vår prins-essa i en skimrande rustning istället för någon som egentligen inte ens är värd ens uppmärksamhet längre?
Well, det är väl på grund av denna enkelhet, tillgänglighet och denna eviga tro om förändring, för nog vill man hoppas att den som fick ens hjärta att hoppa tresteg ska ha förstått sina misstag och brister och äntligen blivit en bättre människa som inte kan leva utan ens kärlek.
Jag önskar det var så, jag hoppas det är så i vissa fall. Jag hoppas att det finns de som är villiga att göra vad som helst för att få leva med den man inte kan tänka sig leva utan istället för att gå i rädlsan om att ingen någonsin kommer vilja ha en igen.
Jag hoppas det är så för dig, att allt är bra nu igen och att du inte kommer träffa någon om några år och göra samma sak mot henne som du gjorde mot mig, att du åtminstone kommer vara hel och redo för att falla flera våningar ner i kärlekens underbara bubbla...
Private practice
Okej, jag har precis dött lite inombords.
jag och serier har ett ohälsosamt förhållande.. när jag hittar något som jag gillar kan jag inte få nog.
Var så skeptisk i början när Private Practice började, jag är en riktig Greys anatomy nörd, så jag tänkte " vad är nu detta som skall vara en dålig copy cat" dock är det samma creator som Greys som gjort PP, men jag gav det ändå en chans för inte så länge sedan och jag fastnade som superlim. Det är en sån perfekt kombination av en serie, det är kärlek, drama, relationer, förlust, vänskap osv.
Var så skeptisk i början när Private Practice började, jag är en riktig Greys anatomy nörd, så jag tänkte " vad är nu detta som skall vara en dålig copy cat" dock är det samma creator som Greys som gjort PP, men jag gav det ändå en chans för inte så länge sedan och jag fastnade som superlim. Det är en sån perfekt kombination av en serie, det är kärlek, drama, relationer, förlust, vänskap osv.
Satt precis och såg säsong 6 episode 13 och ju mer jag såg desto mer insåg jag att.. " HELL NO, det är slut for good den här gången" och ja visst var det så, och nu vet jag inte var jag ska ta vägen, som sagt var ohälsosam relation, nu när det är över. Jag hade exaxt denna känsla när One tree hill var över, Sex and the city, Dexter osv.
Jag måste hitta något som kan fylla detta tomrum, det kan bli svårt för jag är väldigt kräsen när det kommer till serier och visst kan jag se andra serier också som inte berör såhär, för denna blir svår slagen..
Nae, tycker inte att de skulle sluta med 6 säsonger, vill ha mer....
2013
Så vad har hänt under 2013, skriver ner så jag minns detta om några år när allt som hänt det gångna året.
- Vi fick en till familjemedlem, lille Tåke
- Fick en till systerdotter som jag saknar ihjäl mig efter varje dag.
- Kom igång med träningen hyffsat bra men inte tillräckligt.
- Hade ett jävligt tugnt år i skolan.
- Blev rödhårig vilket jag aldrig kommer färga bort, inte i år i alla fall.
- Gjorde många misstag som man nu kan lämna bakom sig och lära sig av.
- Åkte utomlands med kärleken i mitt liv, bästa semestern någonsin! åh va jag längtar tillbaka....
Sedan har det inte hänt speciellt mycket mer, eller jo såklart, men det här är lite av det som hände i alla fall
Vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig även om jag inte kommer tillbaks till dig
Efter rockbjörnen i år så kände jag bara, " jag vill se denna karl som funnits med mig i 6 år och haft låtar som skurit sår i min själ och läkt mina sår" igår hände det, igår fick jag se Håkan Hellström.
Det var en av de bästa kvällarna i mitt liv
Världens bästa Håkan och världens bästa låtar!
You said "move on" where do I go?
Det är så konstigt hur livet egentligen fungerar.
Hur man kastas mellan famnar och platser, hur en person som man såg upp till kan hamna så långt ner och hur någon man knappt kunde vara utan en dag inte funnits i ens liv på flera år.
Det måste vara enkelt för de som tror på en gud, som kan lägga allt i någon annans händer. Det är tufft att måste tackla dessa saker och bara ha sig själv som backar upp, för i slutändan är det bara jag som kan ta mig igenom svåra tider och hjärtesorg. Det är fint att man har folk som går bredvid och visar att man ibland kan luta sig på någon man blir trött på sin resa, men det är ändå aldrig deras beslut när man skall gå vidare eller om man kommer orkar ta sig upp när man ramlat ner. Det har hänt så mycket i mitt liv men ändå så himla lite på dessa 21 år. Jag har varit kär 3 gånger i mitt liv, de andra gångerna var bara förälskelser som skulle hjälpa min brist på självkänsla. De har varit små flörtar som kunde ha blivit större men som bara rann ut i sanden och jag ser dem klart och jag kan se på dem på ett hälsosamt sätt.
Sedan finns de de 3 kärlekarna, en som var självförstörande, som bröt ner mig på samma sätt som ringen bröt ner Gollum. Jag var bara en skugga av mitt gamla jag, ett slags lik. Jag anpassade mig och ändrade mig för vad som var värre än alla dessa förändringar var att jag skulle behöva vara utan honom, för jag var 14 år och hade ingen aning om vem jag var om jag inte hade honom. Otrohet är aldrig bra, aldrig någonsin, förutom den gången för efter år av hat mot det svek han gjorde så känner jag tacksamhet, för utan den otroheten hade jag aldrig tagit mig ur den där undergången.
Sedan kom han som jag mötte mitt i toppen av min självkänsla stege, jag var lycklig rakt igenom utan några lögner om att allt var bra men att jag egentligen mådde skit, jag mådde bra från topp till tå och det syntes, jag lyste och var hälsosam. Jag var 18 år och hade nyss börjat ett nytt steg i livet, hade precis tagit studenten, levde i en lånelägenhet helt själv och älskade att vara ensam men uppskattade också alla kvällar med vännerna. Försökte igen med en av mina förälskelser för kanske så skulle vi kunna fungera två år senare, men då insåg jag bara att du stod kvar på samma plats som för två år sedan och jag var inte alls samma person. Insåg att jag är så jävla bra så jag behöver ingen som får mitt hjärta att slå dubbelslag. Sedan en varm sommarkväll i Juli så fann vi varandra i den lyckliga fyllan och egentligen så tyckte jag inte alls att jag var redo för någon ny och ville bara skratta och kanske kyssas en stund för att sedan gå hem ensam i soluppgången. Men på något sätt hamnade vi där på trappan intill lägenheten där jag bodde och det hela slutade med efterfest och en hemsk bakfylla. Jag var inte fast än, men en kväll tog vi en promenad tillsammans och efter den kvällen var jag fast. Du rökte, vilket jag egentligen hatar, men det spelade ingen roll för du jag var så fast och inte ens rökning kunde hindra mig från att vara med dig. Jag blev helt besatt av denna kärlek, stirrandes på telefonen och trånade efter att få vara nära dig igen.
Jag försökte leva ovetande om mina känslor var besvarade, dina kyssar sa ja men ditt beteende sa nej.
Jag var så kär jag så ville att alla skulle veta, ville ställa mig på torget och skrika ditt namn.
Men så en kall september natt så fick jag svar på det jag fruktat så länge.. du var inte alls lika kär som mig, du var bara förvirrad och upptagen. Jag ville gå, ville bara springa hem, men där låg jag, rasande arg och sviken en hel natt. På morgonen kramade han mig hårt, och sedan gick jag hem.. Det var sista gången jag sov hos honom.
Sedan kom du, du som fångade mig mitt i denna hjärtesorg, som jag drogs till som en magnet. Jag ville inte falla, ville inte alls gå vidare från han som fick mitt hjärta att rusa iväg, men det är som det sägs " Man väljer inte vem man faller för" och så var det. Långa nätter och tusen låtar med coldplay spelades, vi satt i din soffa och pratade om livet, om politik och om viktiga saker. Du var för bra för att vara sann, försökte hitta felet med dig, något måste det vara, han måste åtminstone vara lite osäker. Det var du inte, du var perfekt, så perfekt som du måste vara för att jag ska älska dig. Ja jag älskar dig, varje liten centimeter, till och med dina dåliga sidor älskar jag. Jag älskar att sitta i bussen och lyssna på musik och tänka att jag snart är hos dig igen, det får mig att le ända in i själen.
Du har fixat mig på så många sätt och det finns ingen jag älskat som dig.
Du har fixat mig på så många sätt och det finns ingen jag älskat som dig.
Ibland är jag rädd för att du skall lämna mig för någon bättre eller att jag ska göra något som sårar dig, men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig, talet tre sägs ju vara det bästa. Du var min nummer tre som blev nummer ett.
Du är så lik mig men ändå så olik, du är min motsatta halva. Min klippa i allt. Ingenting spelar någon roll så länge som jag har dig.
Du är så lik mig men ändå så olik, du är min motsatta halva. Min klippa i allt. Ingenting spelar någon roll så länge som jag har dig.
Du är min hjälte.
