-
Jag ligger ofta och tänker på dig som att du var en del av mitt liv, men tyvärr kände inte jag dig och du hade ingen aning om mig men trots detta så berör du mig mer än många i min närhet.
Det gör så ont så jag måste pressa mina händer mot min bröstkorg så smärtan känns mindre, tårarna lämnar sår på mina kinder som jag får sminka över dagen efter, jag svär åt hur jävla orättvist detta är.
Dina ord värker i mig, jag hör din röst i huvudet om och om igen. Den har etsat sig fast i mig. Jag försöker lyssna och försöker leva till max för jag tycker ju att detta är så jävla orättvist och då måste ju jag som fortfarande finns här leva varje dag till max och försöka allt som du tycker att man ska medan man lever.
Jag hatar att det finns sjukdomar och olyckor, jag hatar att vi alla måste dö, att jag kanske kommer dö innan alla de jag älskar, att de ska sörja mig och behöva gråta pågrund av det. Jag hatar att jag kommer förlora fler av de jag älskar. Jag vet att man måste möta dessa känslor och bearbeta och komma underfund med dem, men jag får panik, sån panik som gör att det känns som att jag kommer explodera. Jag vill inte dö. Jag vill inte att du ska vara död, jag vill att skulle få ha ett långt och lyckligt liv.
Jag kommer aldrig kunna acceptera att alla ska dö, kommer aldrig förstå meningen med det. Det är ju alltid någon som kommer gå sönder pågrund av det. Det där med himlen och gud och allt gör mig bara förbannad, visst kan det vara skönt att tro att de man älskar flaxar omkring i himlen, men nej, jag tror inte på det där. Jag ser bara döden som en ren ondska som lämnar ärr i folk. Som tar ifrån oss en del av oss. Jag ser ingen logik, jag ser bara mörker.
Jag kommer fortsätta gråta för dig, och tänka på dig. För du lämnade spår efter dig som gör så jävla ont i mig. Din kärlek till livet smärtar mig, att älska ett liv som man aldrig kommer få genomföra 100 %.
Nej döden, du gör mig så arg och du kommer aldrig få mitt godkännande. Du är ond rakt igenom.
Kommentarer
Trackback
