Always love

Jag trodde att det aldrig skulle gå över. Jag var helt övertygad om att det hade blivit ett riktigt hål rakt igenom mig som bara skulle fortsätta växa tills jag tillslut var en uppbränd massa på golvet. Det är det jag tycker är jobbigast med att ha ett krossat hjärta, den fysiska smärtan som blir av den psykiska. Det gör ont på riktigt, man har ont i kroppen, man kan inte tänka och man vet inte vart man skall ta vägen, att inte kunna fly sin egna kropp är så jävla svårt. Att känna att " detta kommer aldrig gå över, jag kommer gå under". Att se han man älskade och fortfarande älskar med någon annan, den första tjejen efter mig, hon som jag känner tagit min plats. Det är så svårt! 
Man vill ju bara kunna ha ett hjärta och tänka " va bra för dem, va glad jag blir att han hittat någon ny.."
Man har aldrig det, man tänker alltid fula, elaka tankar och det är klart man gör det! man är ju tillräckligt ledsen för att man skulle kunna klara av mer smärta. Så man blir arg, besviken, ledsen och panikslagen. Och man hatar den där jävla tjejen som har tagit min plats, den där tjejen som ska få vara med honom nu på det sättet du inte längre kan.
Det är så jobbigt att vilja men inte kunna, när man inte får.
Dock så går det över, en dag så har man inte längre känslan av att man håller på att frätas upp och man kan inte längre gråta när man tänker på honom, hör låten som påminner om honom, eller tänker på minnen som plötsligt dyker upp. 
vissa är nog hatiska mot sin föredetta resten av sitt liv, jag tycker att det är ganska skönt att inte vara det. Att istället för att gråta - le.
Det kanske inte var vackert rakt igenom och jag kanske älskade honom lite mer än vad han kunde älska mig.
Men det har fortfarande hänt och att förneka hur lycklig man mått tillsammans med den människan är bara dumt.
En av mina favorit fraser i en låt är " always love, hate will get you everytime"
Man ska inte hata det som varit, man ska se tillbaka på det med kärlek för att kunna leva i nuet.
Ingen orkar vara en bitter... ja , som bara ältar och hatar. Det är bäst för ens egen skull att istället, när det känns okej.. le åt det som varit och låta det där jobbiga, smärtsamma slutet vila i frid och tillåta sig själv att leva i nuet.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0