Tatueringen.
Jag har i flera år velat ha en tatuering, jag var osäker på vad jag ville ha men tillslut så kom jag fram till ett hjärta i alla fall.
Så jag bokade tid och den 4 November 2010 så hade jag tid.
När jag var liten plutt så hade jag frukansvärda exem över hela min kropp. Det var stora röda exem! och fick smörja in hela min kropp på kvällen med en galet fet kräm som nästan aldrig torkade in.
När vi var utomlands så kunde jag inte bada i saltvattnet, för när jag kom upp så sved det över hela min kropp och mest i ljumskarna. Det sved så hysteriskt mycket! så jag fick inte bada mer än en gång när vi var i Cypern.
Senare när jag blev äldre så försvann exemen, trodde jag.
De blev egentligen bara lindrigare, men på vintern så när mina händer blev kalla, det såg ut som att de hade börjat mögla. Mamma sa alltid att det var kråkhacka, alltså att man bara blev torr bla bla bla ni vet.
Ibland hade jag besvär med torra fläckar på armarna men det var inget jag tänkte på.
Har även alltid haft väldigt fula armar, med massa röda utslag och sådant. Men det har bara varit något som känts jobbigt, har aldrig tänkt på att det kanske finns en orsak till det.
Sedan så tatuerade jag mig den 4 november.
Jag smörjde tatueringen och allt såg bra ut, fram till den 6 november.
Det började med att jag var hemma hos Caroline och skulle smörja in tatueringen då såg jag hur röda utslag hade börjat synas vid hela området överst på ryggen, men det såg inte så farligt ut och jag hade ju hört att man kunde få utslag av tejpen.
På kvällen när jag skulle sova var det tusen utslag över det området det kan beskrivas som röd sprängda finnar ungefär, då kan ni få en slags bild.
Och det kliade så fruktansvärt mycket, det var helt insane!!!! jag var ändå tvungen att fortsätta smörja in tatueringen för att den inte skulle torka ihop. Men det kliade så fruktansvärt mycket.
Den 9 november så hade jag inte sovit något på tre nätter och hade försökt med olika salvor för att dämpa det jag trodde bara var en reaktion på salvan/ plasten.
Jag gick runt i mitt rum den dagen, fram och tillbaka och viftade med mina händer och grät, oavbrutet. Jag hade panik, jag kunde inte göra annat än gråta och gå runt i rummet och vifta med händerna för att försöka att lugna ner mig.
Jag kunde inte prata med folk för då grät jag bara och sa hur mycket jag hatade taturingen och allt.
Mamma ringde och jag bara tjöt av gråt. Tillslut så sa mamma att jag skulle åka till akuten, så jag packade lite saker och pappa hämtade mig.
vi åkte till akuten och som tur var så var det väldigt kort kö, det var först en som undersökte mig i ett rum och skrev upp massa information och ja.. sedan fick vi sätta oss i ett väntrum och vänta på att gå till den riktiga läkaren. Det gick också jätte snabbt , 5 minuter så fick vi gå in.
Han undersökte tatueringen och kom fram till att det var en allergisk reaktion på salvan. Jag fick en tablett som jag fick svälja som skulle dämpa klådan och han skrev ut en salva.
Dagen därpå köpte jag tabletter och hämtade ut salvan. Sedan började jag smörja.
Några veckor efteråt så hade det fortfarande inte blivit bra, det var fortfarande jätte mycket utslag och salvan var slut. Då fick jag åka till vårdcentralen för de ville titta på utslagen innan de skrev ut en ny salva.
När jag väl kom dit och sådär så kikade min läkare på utslagen, sedan strök han mig på armen och sa " Du är en riktig torris, visste du det?" mina ögon blev stora som solar och jag sa bara " ja jo.. jag har haft exem som liten.. men så torr är jag väll inte?"
Då sa han det " Du är atopiker" och då.. då var jag helt lost? " VAD SARU???????????" verkligen helt borta.
Då började han berätta " du har hudsprickor i huden som gör att den naturliga fukten inte finns där, och därför har du exem etc"
Sedan ringde han till hudkliniken och pratade på med om situationen och ja allt. Sedan sa han "jaha oj.... ja.. jaha" ni vet riktig läkaren-skrämmer-skiten-ur-en.
Sedan så tittade han på mig och sa " Atopiker ska INTE tatuera sig egentligen..."
och där i just den sekunden så fall alla bitar på plats.
Han fixade så jag fick en tid hos hudkliniken och han skrev ut en ny salva åt mig.
Jag frågade " måste jag ta bort den nu...?"
och han trodde inte att jag skulle behöva det, men att jag skulle behöva använda kortison salva VÄLDIGT länge innan huden blev van vid tatueringen.
När jag gick ut därifrån så rann bara tårarna. Jag vet inte varför egentligen, men just då kändes allt bara så förbannat hopplöst och förjävligt.. jag hade något på min kropp som jag inte tålde, som jag aldrig har tålt. Jag hade tydliga sympton som liten, men ingen läkaren kunde klämma ur sig det.
Det kändes bara så fruktansvärt meningslöst med allt.
Jag ringde mamma och william och det kändes i alla fall lite bättre. Men fortfarande så surt.
Sedan mådde jag väldigt dåligt i ett par dagar.
Men salvan hjälpte den här gången och det blev bättre med utslagen.
Jag fick även en salva utskriven som jag ska smörja in hela mig i varje dag flera gånger
och den hjälper verkligen! mina händer är super fina nu och har knappt några exem.
Idag så har jag några utslag kvar, men jag har slutat smörja den nu. jag låter det vara som det är.
Det jag i alla fall vill säga till er som funderar på tatuering, KOLLA UPP ER FÖRST! vet ni att ni har torr hur, prata med en läkare!! ta reda på om ni är i samma situation som jag är.
Sedan om ni ändå väljer att tatuera er, fine det kan ju vara värt tusen utslag som kliar hysteriskt men då är det ju eget val. jag valde inte att ha såna här utslag och jag hade aldrig ens tatuerat en prick om jag vetat det jag vet idag.
Men, jag är ändå glad att jag tatuerade mig för nu vet jag ju! jag är atopiker och jag måste undivka vissa saker i livet. Jag kan tillexempel aldrig jobba med kemikalier, jag kan inte jobba med sådant som kräver att jag har händerna under vattnet mycket ( typ läkare) och jag måste undvika kyla och värme. Så när jag tränar så får jag nästan exem i ansiktet, det svider väldigt mycket och jag blir röd i ansiktet.
men jag vet ju i alla fall varför! och det känns bra att äntligen förstå varför det har varit som det är.
Nu väntar jag på att få komma till en hudläkare och sådär..
Så jag bokade tid och den 4 November 2010 så hade jag tid.
När jag var liten plutt så hade jag frukansvärda exem över hela min kropp. Det var stora röda exem! och fick smörja in hela min kropp på kvällen med en galet fet kräm som nästan aldrig torkade in.
När vi var utomlands så kunde jag inte bada i saltvattnet, för när jag kom upp så sved det över hela min kropp och mest i ljumskarna. Det sved så hysteriskt mycket! så jag fick inte bada mer än en gång när vi var i Cypern.
Senare när jag blev äldre så försvann exemen, trodde jag.
De blev egentligen bara lindrigare, men på vintern så när mina händer blev kalla, det såg ut som att de hade börjat mögla. Mamma sa alltid att det var kråkhacka, alltså att man bara blev torr bla bla bla ni vet.
Ibland hade jag besvär med torra fläckar på armarna men det var inget jag tänkte på.
Har även alltid haft väldigt fula armar, med massa röda utslag och sådant. Men det har bara varit något som känts jobbigt, har aldrig tänkt på att det kanske finns en orsak till det.
Sedan så tatuerade jag mig den 4 november.
Jag smörjde tatueringen och allt såg bra ut, fram till den 6 november.
Det började med att jag var hemma hos Caroline och skulle smörja in tatueringen då såg jag hur röda utslag hade börjat synas vid hela området överst på ryggen, men det såg inte så farligt ut och jag hade ju hört att man kunde få utslag av tejpen.
På kvällen när jag skulle sova var det tusen utslag över det området det kan beskrivas som röd sprängda finnar ungefär, då kan ni få en slags bild.
Och det kliade så fruktansvärt mycket, det var helt insane!!!! jag var ändå tvungen att fortsätta smörja in tatueringen för att den inte skulle torka ihop. Men det kliade så fruktansvärt mycket.
Den 9 november så hade jag inte sovit något på tre nätter och hade försökt med olika salvor för att dämpa det jag trodde bara var en reaktion på salvan/ plasten.
Jag gick runt i mitt rum den dagen, fram och tillbaka och viftade med mina händer och grät, oavbrutet. Jag hade panik, jag kunde inte göra annat än gråta och gå runt i rummet och vifta med händerna för att försöka att lugna ner mig.
Jag kunde inte prata med folk för då grät jag bara och sa hur mycket jag hatade taturingen och allt.
Mamma ringde och jag bara tjöt av gråt. Tillslut så sa mamma att jag skulle åka till akuten, så jag packade lite saker och pappa hämtade mig.
vi åkte till akuten och som tur var så var det väldigt kort kö, det var först en som undersökte mig i ett rum och skrev upp massa information och ja.. sedan fick vi sätta oss i ett väntrum och vänta på att gå till den riktiga läkaren. Det gick också jätte snabbt , 5 minuter så fick vi gå in.
Han undersökte tatueringen och kom fram till att det var en allergisk reaktion på salvan. Jag fick en tablett som jag fick svälja som skulle dämpa klådan och han skrev ut en salva.
Dagen därpå köpte jag tabletter och hämtade ut salvan. Sedan började jag smörja.
Några veckor efteråt så hade det fortfarande inte blivit bra, det var fortfarande jätte mycket utslag och salvan var slut. Då fick jag åka till vårdcentralen för de ville titta på utslagen innan de skrev ut en ny salva.
När jag väl kom dit och sådär så kikade min läkare på utslagen, sedan strök han mig på armen och sa " Du är en riktig torris, visste du det?" mina ögon blev stora som solar och jag sa bara " ja jo.. jag har haft exem som liten.. men så torr är jag väll inte?"
Då sa han det " Du är atopiker" och då.. då var jag helt lost? " VAD SARU???????????" verkligen helt borta.
Då började han berätta " du har hudsprickor i huden som gör att den naturliga fukten inte finns där, och därför har du exem etc"
Sedan ringde han till hudkliniken och pratade på med om situationen och ja allt. Sedan sa han "jaha oj.... ja.. jaha" ni vet riktig läkaren-skrämmer-skiten-ur-en.
Sedan så tittade han på mig och sa " Atopiker ska INTE tatuera sig egentligen..."
och där i just den sekunden så fall alla bitar på plats.
Han fixade så jag fick en tid hos hudkliniken och han skrev ut en ny salva åt mig.
Jag frågade " måste jag ta bort den nu...?"
och han trodde inte att jag skulle behöva det, men att jag skulle behöva använda kortison salva VÄLDIGT länge innan huden blev van vid tatueringen.
När jag gick ut därifrån så rann bara tårarna. Jag vet inte varför egentligen, men just då kändes allt bara så förbannat hopplöst och förjävligt.. jag hade något på min kropp som jag inte tålde, som jag aldrig har tålt. Jag hade tydliga sympton som liten, men ingen läkaren kunde klämma ur sig det.
Det kändes bara så fruktansvärt meningslöst med allt.
Jag ringde mamma och william och det kändes i alla fall lite bättre. Men fortfarande så surt.
Sedan mådde jag väldigt dåligt i ett par dagar.
Men salvan hjälpte den här gången och det blev bättre med utslagen.
Jag fick även en salva utskriven som jag ska smörja in hela mig i varje dag flera gånger
och den hjälper verkligen! mina händer är super fina nu och har knappt några exem.
Idag så har jag några utslag kvar, men jag har slutat smörja den nu. jag låter det vara som det är.
Det jag i alla fall vill säga till er som funderar på tatuering, KOLLA UPP ER FÖRST! vet ni att ni har torr hur, prata med en läkare!! ta reda på om ni är i samma situation som jag är.
Sedan om ni ändå väljer att tatuera er, fine det kan ju vara värt tusen utslag som kliar hysteriskt men då är det ju eget val. jag valde inte att ha såna här utslag och jag hade aldrig ens tatuerat en prick om jag vetat det jag vet idag.
Men, jag är ändå glad att jag tatuerade mig för nu vet jag ju! jag är atopiker och jag måste undivka vissa saker i livet. Jag kan tillexempel aldrig jobba med kemikalier, jag kan inte jobba med sådant som kräver att jag har händerna under vattnet mycket ( typ läkare) och jag måste undvika kyla och värme. Så när jag tränar så får jag nästan exem i ansiktet, det svider väldigt mycket och jag blir röd i ansiktet.
men jag vet ju i alla fall varför! och det känns bra att äntligen förstå varför det har varit som det är.
Nu väntar jag på att få komma till en hudläkare och sådär..
Kommentarer
Trackback
