Caroline Johansson

Det gör så ont, direkt verkligheten tar tag i mig svingar den mig rakt in i sanningensvägg
Jag går sönder varje gång. Det gör så ont så jag måste krypa ihop i fosterställning för att
fortsätta andas. Det är ett hål rakt igenom mig, ibland så läker det. Men det slås fort sönder igen
Det är det här som kallas smärta, riktigt smärta. Inte sådan som när man råka skära sig på något eller slår tån i en stol.
Det här är riktig smärta som aldrig går över.
Jag kan inte plåstra om den här smärtan
Den läker inte, tiden kan inte läka alla sår
Jag kan inte acceptera och ni får inte döma mig på grund av det
Jag kan bara inte acceptera det för då skulle jag inte orka andas
Det är nog med att verkligheten hinner ikapp mig då och då
det gör tillräckligt ont
Jag kan inte acceptera
Jag kan inte
Jag kan inte