När hjärtat slutat tänka.

Jag visste nog inte att det var där jag var tvungen att hamna för att orka kliva upp. Jag var tvungen att vakna på morgonen med en ångest starkare än allt. Jag var tvungen att lägga mig med gråten i halsen. Jag var tvungen att krypa ihop till en liten boll och hålla ihop min kropp som gjorde så ont.
En vecka hade aldrig varit så lång som då. Dagarna som brukade gå frukansvärt fort gick alldeles för sakta. En dag kändes som två och en vecka kändes som en månad. Jag var så rädd, jag hade så djupa sår, jag hade ett hål rakt igenom mig. Det gjorde så jävla ont. Jag kunde knappt andas. vågade inte. När allt svart plötsligt blev grönt och allt vitt plötsligt blev gult. Allt som var mörkt blev till ljus. När jag visste, när jag inte längre behövde vara rädd. Det var då mina ögon öppnades och det är från den dagen jag äntligen kunde vakna med ett leende på läpparna igen. Inte för att jag hade någon anledning, utan bara för att jag var jävligt lycklig att den där veckan aldrig mer skulle bli mer än just en vecka.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0