Caroline Johansson

" tisdag 9 juni 2009

jag har insett det nu...

Jag har faktiskt precis insett att jag går ut ettan imorgon!
Det har gått ett år av mitt liv som jag inte hann med, läskigt faktiskt..
Jag tycker att det här året har både varit roligt och jobbigt och skit piss och kanonbra!
vissa saker gick åt helvette, vissa saker gick sönder och andra vart hur bra som helst.
Jag har lärt mig saker om mig själv som jag tidigare inte visste och jag fick lära mig att människor förändras. Dörrar öppnas och dörrar sängs! jag har valt att se det positiva i det och gläds åt det istället för gråter.
Jag vet vem jag är nu och även fast allt går åt helvette så är jag så jävla glad ändå, life is a mean bitch you have to deal with! istället för fly ifrån det så tar jag tag i det. En väldigt fin person talade om en massa för mig som jag inte visste, eller jag visste nog.. men jag kunde bara inte tänka den tanken! det känns bra att veta att jag har riktiga vänner och jag hade aldrig klarat det här utan dem.
tack.

Jag har lärt mig massor av media stuff under detta året och jag vet att jag är på rätt linje, jag tror alltid att jag ska sumpa det, att proven eller uppgifterna ska gå åt helvette! men jag har bevisat för mig själv att jag klarar av det här. Det kommer bli två skit bra år efter det här!!

Så imorgon går jag ut ettan med ett leende på läpparna, med vetskapen om att allt kan bli bra även om det går åt helvette först..
tack och hej"


Det här skrev jag för snart ett år sedan i min gamla blogg.
Det var inte länge sedan mitt hjärta hade gått sönder kraftigt.
Men ändå såg jag på livet så jäkla positivt, jag ställde in mig på att
allt skulle bli bra även fast det inte såg så ljust ut.
Jag hade bestämt mig för att orka och jag vet att jag orkade.
Nu är jag deppig pågrund av att jag är hemma från Turkiet igen.. men det går över.
och då ska jag vara lika positiv som jag är för det mesta
Säger då bara det , "Våga satsa - det kan ju inte gå mer än åt helvete!"
Helt rätt säger jag.
Vissa misstag är förbannat pinsamma, andra gör så ont så man tror att ens hjärta snart kommer tryckas ut ur ens kropp. Men det pinsamma blir tillslut en rolig historia och hjärtat repar sig tillslut
Jag tycker att om man inte vågar är det värre än att misslyckas, för då har man ju åtminstone försökt.
Det kan inte gå mer än åt helvete, men det fixar sig. Hur många gånger man än säger (och tro mig för jag säger alltid så) " Det kommer aldrig bli bra igen" så blir det ju ändå det, ibland vet jag faktiskt inte hur.. men det blir bra. Och bygger man upp en inställning som är " allt fixar sig" så är man i alla fall halvägs när något skiter sig. Visst, inte fan kan man bli sårad och sedan le ett brett leende, fejk är minst lika hemskt som att ge upp, men om man har åtminstone det i bakhuvudet att tillslut blir det bra igen så klarar man slaget i magen bättre än de som bestämt sig innan slaget kommer att det aldrig kommer bli bra.
Jag hade ett mål förra sommaren och jag har ett mål nu med. Jag tänker inte avslöja det för det vill jag som bara ska vara mitt egna mål, mn det finns ett mål som jag strävar efter.

så här tycker jag:
Att ge upp är att misslyckas, men så länge man försöker så har man inte misslyckas.