Caroline Johansson

Imorgon är det begravning.. jag har inte skrivit så mycket om det här, har inte hittat orden.
Jag och Niclas var i alla fall ganska bra kompisar i 8-9. Han var en så fruktansvärt fin människa
och att tänka tanken på att han är borta går inte, att tänka att man aldrig mer kommer höra hans röst eller krama om honom. Det finns ingen som kan kramas som Niclas! det känns som ett hål rakt igenom mig.

Du kan inte vara borta, du kan inte.. det går inte.

Jag kommer ihåg när Niclas gick fram till mig i skolan och slickade mig i ansiktet helt utan anledning, det var helt sjukt jag bara gapade och stirrade på honom, sen skrattade jag hur mycket som helst! han gjorde såna där sjuka saker, som man inte blev arg av, bara skrattade. När jag skickade bilden på rektorn, när det ser ut som hon tog dig på ställen där rektorer aldrig ska vara.. hur mycket du skrattade åt den bilden...helt galet.. du var en fin vän och du kommer aldrig vara borta för mig. Jag kommer aldrig glömma dig, och därför kommer du aldrig försvinna! ska minnas dig hela mitt liv.
Jag önskar jag fick chansen att tala om för dig hur mycket du betyder för mig, hur många gånger du gjort mig glad när jag mått skit, det sista du gjorde för mig var att få mig att må bra. Jag var så trasig, och jag grät och du torkade mina tårar. Du lyssnade på mig och hjälpte mig.. fan du kan inte vara borta. Det går inte, det finns inte på kartan.. det går bara inte. Jag vill inte att det ska vara såhär. Du betyder för mycket för så många, du är en för stor del av denna värld för att inte finnas kvar. Jag vet att du är på en bättre plats nu för såna som du kan inte vara på andra platser än dem bästa.
En dag, en dag hoppas jag att jag får ställa upp för dig som du alltid ställt upp för mig.
älskadevän.

I will remember you.